Fru talman! Eva Lindh har frågat mig om jag delar bilden av de utmaningar som Sverige står inför när det gäller vattenfrågor och om de insatser som genomförs enligt EU:s vattendirektiv är tillräckliga. Hon har också frågat om jag avser att göra några andra insatser för att komma till rätta med vattenbristen i dag och i framtiden.
Jag delar bilden att vi tidigare har kunnat ta vatten för givet men att vattenbrist har blivit en återkommande utmaning, framför allt i de södra och sydöstra delarna av Sverige. Klimatförändringarna medför stora utmaningar för samhället. Utöver torka och vattenbrist måste vi även allt oftare hantera effekterna av kraftiga skyfall som leder till lokala översvämningar samt effekterna av havsnivåhöjningar.
På EU-nivå finns flera direktiv som på olika sätt bidrar till att möta utmaningarna på vattenområdet. EU:s ramdirektiv för vatten (2000/60/EG, vattendirektivet), som antogs 2000, syftar till att skydda och säkerställa kvaliteten på ytvatten och grundvatten, det vill säga det vatten som används vid produktion av dricksvatten. Just nu pågår en revidering av två dotterdirektiv till ramdirektivet (prioämnesdirektivet 2008/105/EG och grundvattendirektivet 2006/118/EG), vilket kommer att bidra till ett bättre skydd av våra vattenresurser. I den senaste revideringen av dricksvattendirektivet (EU) 2020/2184, år 2020, tydliggjordes också kopplingen mellan dricksvattendirektivet och vattendirektivet, som är olika direktiv. Kopplingen tydliggjordes genom att det infördes en faroanalys från källa till kran.
Även avloppsdirektivet (EU) 2024/3019 reviderades nyligen, 2024, vilket innebär skärpta reningskrav. Därtill finns också översvämningsdirektivet 2007/60/EG, som syftar till att minska effekterna av översvämningar, samt EU:s strategi för klimatanpassning, där vatten självklart är ett väldigt närvarande ämne.
Svaret på den andra frågan, om de insatser som genomförs i samband med EU:s vattendirektiv är tillräckliga, är att det finns flera vattenrelaterade direktiv och strategier som kompletterar varandra och som tillsammans utgör en grund för att säkra våra vattenresurser. Men vi behöver fortsatt arbeta med att genomföra de olika åtgärder som ska genomföras enligt direktiven.
Gällande den sista frågan, om andra insatser för att komma till rätta med vattenbristen i dag och i framtiden, pågår flera initiativ. På EU-nivå presenterade kommissionen i juni i år en europeisk vattenresiliensstrategi som syftar till att säkra tillgången till vatten för människor och miljö, vilket är en förutsättning för ett hållbart samhälle med konkurrenskraftiga industrier och ett starkt företagande. Strategin har utarbetats som ett svar på klimatförändringar, problem med föroreningar, exempelvis PFAS, och överutnyttjande av våra vattenresurser. Sverige har väldigt aktivt bidragit till utformandet av strategin och avser att fortsätta bidra till det arbete som nu pågår.
Nationellt har regeringen gett flera ansvariga myndigheter, såsom Havs- och vattenmyndigheten, SMHI och Livsmedelsverket, regeringsuppdrag som på olika sätt bidrar till att säkra vattentillgången i hela Sverige. Som exempel kan nämnas ett uppdrag att ta fram underlag för vattenbalanser avseende tillgång och uttag av vatten inom avrinningsområden där risk för brist på vatten är återkommande. Detta är en särskilt viktig fråga.
När det gäller beredskap presenterade Va-beredskapsutredningen nyligen sitt betänkande (SOU 2024:82). Betänkandet kom i december förra året och är nu ute på remiss fram till den 29 augusti. Därefter kommer förslagen att beredas inom Regeringskansliet.
Slutligen kan man säga att utmaningarna är olika i olika delar av landet, och därför är regionalt och lokalt kunnande väldigt viktigt i dessa frågor. Även engagemanget är en viktig förutsättning för att vi ska kunna vidta rätt åtgärder på rätt plats, vilket framhålls bland annat inom ramen för EU:s vattenresiliensstrategi. Regeringen delar denna bild och gav därför redan 2024 Havs- och vattenmyndigheten ett treårigt regeringsuppdrag som syftar till att stärka samordningen inom avrinningsområden.