Tack! Ministern framhåller att 630 personer med svenskt medborgarskap har evakuerats, varav 6 stycken den här månaden. Det är jättebra att människor har kunnat lämna Gaza. Men vi måste faktiskt prata om dem som är kvar, för de är inte få. Flera hundra har tvingats vänta i månader utan besked. Under den tiden har folk mördats. Barn får gå utan mat och medicin. Folk svälter. De som förlorat sina anhöriga har inte ens fått ett telefonsamtal från staten.

När vi jämför med andra EU-länder blir det ännu mer smärtsamt. Andra länder har lyckats agera snabbare och mer systematiskt och offensivt. De har använt sin röst i EU och FN för att pressa fram humanitära korridorer. Sverige har valt en mer försiktig linje, och resultatet är att svenska familjer i Gaza har blivit kvar längre och lidit mer. Varför ska svenska medborgare behandlas sämre än till exempel tyska eller franska?

Ministern säger också att vissa har valt att inte lämna Gaza när möjligheten funnits. Låt mig vara tydlig: Det har ofta handlat om att man inte fått ta med sig sina minderåriga barn. Då är det inte ett val. Det är en självklarhet att man stannar. Det finns inte en förälder i världen, hoppas jag, som lämnar kvar sina barn under ett folkmord. Det är skamligt att ens kräva det. Hur kan man kräva att svenska medborgare ska lämna kvar sina minderåriga barn i ett folkmord?

Ministern undvek helt min fråga om folkbokföring och sociala förmåner. Abdulaziz Almaani och hans familj är ett exempel, men det finns många fler. Svenska barn i Gaza har förlorat sina hem och sin trygghet, inte bara där utan även här när de kommer hem. Att mitt under ett pågående folkmord avregistrera människor från folkbokföringen, att kräva tillbaka barnbidrag och att ta ifrån dem deras lägenheter för att de inte har kunnat lämna området är rättsvidrigt och hjärtlöst.

Till sist vill jag ta upp frågan om lärdomar. Vi måste ju lära oss. Vi såg katastrofen i Thailand efter tsunamin. Nu ser vi hur svenskar överges i ett folkmordsområde. Vilka lärdomar drar regeringen av att svenska medborgare mördas utan att staten erbjuder stöd, uppföljning eller kontakt? Vi vill veta vilka lärdomar som har dragits, vilka nya rutiner som har införts och vilka planer som finns. Dessa frågor möter enbart tystnad.

Det här är oroväckande för var och en av de svenska medborgare som reser utanför de europeiska gränserna. Man vet inte vilket stöd man får om man skulle råka hamna i ett område där det pågår ett folkmord.