Fru talman! Situationen i Gaza är fruktansvärd, och pressen på de stridande parterna att avsluta kriget måste öka. Det är vi alla överens om. Vi har ett kollektivt ansvar att agera. Under tiden måste vi se till att all tillgänglig hjälp kommer fram, så att vi kan undvika att fler barn dör av svält och sjukdomar. De palestinska barnen bär den tyngsta bördan i konflikten, och deras framtid är direkt kopplad till vår förmåga att agera.

Våra närmaste partner, från Tyskland till våra nordiska grannar som Finland, har agerat med det nödvändiga moraliska modet och återupptagit sitt stöd till UNRWA, medan den svenska regeringen valt att stå vid sidan av. Med ett snävt fokus på byråkrati har man i praktiken straffat de palestinska barnen. Man har offrat de mest grundläggande humanitära principerna för att upprätthålla en politik som är så unik att den knappt har en enda allierad. Att dra in stödet till UNRWA, som har en infrastruktur som verkligen fungerar, samtidigt som regeringen skryter om ökat bistånd är att hälla en droppe vatten i öknen och kalla det en oas.

Utrikesministern hävdar att regeringen agerat med styrka gällande handelsavtalet. Men den enda styrka jag ser är hur ministern och vice statsministern lyckats visa upp regeringens splittring. Utrikesministern talar om handling, medan vice statsministern öppet kallar det för en symbolisk gest. Många med mig undrar: Vilken är regeringens linje egentligen?