Fru talman! Jag tackar utrikesministern och alla kollegor som deltar i debatten.

Jag tycker att det är positivt att regeringen nu ändå börjar ta små, små steg. De tas dock alldeles för sent och alltid bara i EU-sammanhang. Det finns ingen tillstymmelse till unilateralt agerande. Jag återkommer till den frågan.

När det gäller denna svält så uppstår den ju genom en medveten handling. Det som är så frustrerande är att det utanför gränsen står mat och mediciner som skulle kunna lösa problemet om Israel släppte in dessa och tillät UNRWA att distribuera dem. Men regeringen har dragit in pengarna till UNRWA så att lönerna till lokalanställda inte kan betalas.

När det gäller UNRWA är det inte så enkelt som att det inte kan fungera, som regeringen vill få det till. Det finns faktiskt personal som går runt och som agerar i dag, men de får inga löner eftersom pengarna till exempel dras in.

Israel tillåter dessutom att mat släpps från luften. Detta krossar och dödar människor som försöker få tag på maten. Israel delar tillsammans med USA ut mat för att skjuta människor. Det är vad som händer. Över tusen personer har blivit skjutna. Detta bara fortsätter att spä på dödandet. Att svälta eller att bli skjuten är det val som väldigt många människor står inför.

Dimensionerna av detta är helt sjuka. Inget annat krig som en västmakt har begått har proportionerligt varit så brutalt som detta krig.

En västmakt, en demokrati, har aldrig dödat en så stor andel av befolkningen i ett land som man bombat. Inte ens av bombmattorna över Tyskland under andra världskriget dog så här stor andel av befolkningen. Hjälparbetare slängs i massgravar efter att de skjutits av IDF. Journalister bombas och dödas för att de rapporterar. Massdeportationer förbereds. Nu sker ytterligare attacker på Gaza City. Detta görs av en ledare som är efterlyst av Internationella brottmålsdomstolen. Det är helt otroligt.

Ledarskapet i Israel måste vi säga ett par ord om i den här kammaren. Löften gavs av Israel till Kallas, men något avtal finns inte på pränt. Israel har inte skrivit under någonting, och löftena hålls inte. 85 procent av alla de lastbilar som kommer in på Gazaremsan når aldrig sina destinationer. Det är inte att ge fullt tillträde. Man lovar hjälp, men man skjuter människor i stället. Israel har attackerat hjälpkonvojer. Man angriper inte bara UNRWA-medarbetare utan de facto också World Food Programmes medarbetare, som den svenska regeringen har gett pengar till som något slags svepskäl för att inte ge pengar till UNRWA. Löftena som gavs till EU är alltså inte vatten värda. I stället krossas folk under lastpallar med mat. Israel bröt också den tidigare vapenvilan, med en plan för fullständigt frigivande av gisslan. Vad säger utrikesministern om detta?

Sedan ska jag givetvis också fördöma Hamas; annars kommer förstås utrikesministern att anklaga mig för att inte göra det. Men jag vill påminna om vilka som har supportat Hamas en hel del. Yuval Diskin, chef för Shin Bet, sa 2013: Om vi tittar över åren är en viktig bidragande faktor till Hamas utveckling Bibi Netanyahu och hans första premiärministerperiod. Ehud Barak sa till arméradion: Strategin att hålla Hamas vid liv, till och med till priset att överge tvåstatslösningen och medborgarna i söder, handlar om att försvaga regimen i Ramallah. Kan utrikesministern fördöma dem som har stöttat Hamas till den position de i dag är i?