Fru talman! Först och främst vill jag rikta ett tack till Ola Möller, som har initierat den här interpellationsdebatten. Tack även till utrikesministern, som kommer hit och svarar på frågorna!

Jag vill passa på att välkomna den svängning som vi ändå har sett hos regeringen de sista veckorna vad gäller pausandet av associeringsavtalet. Men det känns som om det tar stopp där. Det kommer inte så mycket mer, och det är tragiskt att se. I utrikesministerns svar hörde vi inte ett enda ord om Västbanken trots att Västbanken definitivt nämns i själva frågeställningen – inte ett ord om vad som pågår även där, inte ett ord om den ockupation som har pågått åtminstone sedan 1967. Det är 58 år av bosättningar och bosättningspolitik, en israelisk politik som hela tiden stöder dessa bosättningar och de bosättare som befinner sig på Västbanken. Det är en politik som har fördrivit palestinier i 58 år, en politik som leder till förstörda skolor och förstörda brunnar – ofta skolor och brunnar som vi i EU har bekostat och betalat för med våra skattemedel.

I juli förra året kom Internationella domstolen med ett yttrande om just ockupationen av Gaza, Västbanken, östra Jerusalem och Golanhöjderna. Man sa att Israel måste upphöra med ockupationen och att bosättningarna måste nedmonteras. Sedan kom också ett krav på omvärlden om att på intet sätt, vare sig ekonomiskt eller politiskt, stödja den israeliska bosättningspolitiken.

Det här har vi däremot inte över huvud taget hört någonting om från den svenska regeringen. Vi hör inga former av svar på hur vi kan sluta att stödja bosättningspolitiken, som är en del av situationen i Palestina.

Jag skulle därför vilja fråga utrikesministern vilka steg som har tagits efter Internationella domstolens yttrande förra året för att sluta stödja Israels politik, och då pratar jag inte bara om ord. Vilka övriga steg har man tagit gentemot Israel?