Fru talman! Jag tror att vi under det kommande riksmötet kommer att ha en hel del debatter där tydliga ideologiska skillnader kan framgå. Jag tror dock att vi är överens om att arbetslivskriminalitet, som jag sa i mitt första anförande, är ett gift som förpestar samhället, skapar stora samhällsproblem och, framför allt, utsätter människor för ett fruktansvärt lidande. Arbetslivskriminalitet exploaterar och utnyttjar människor när de gör någonting som är grundläggande för de allra flesta och som är absolut nödvändigt för att kunna sätta mat på bordet, nämligen arbetar. Därför måste vi vara beredda att vidta kraftfulla åtgärder för att bekämpa arbetslivskriminalitet.

Det är därför det svider extra mycket när skattemedel, som i det här fallet, har gått till att stötta den här typen av arbetslivskriminalitet. Det gör ont i mig, och jag hoppas att det gör ont i många som tittar på den här debatten, antingen i direktsändning eller i efterhand.

Det borde inte vara så svårt att göra det som båda mina kollegor nämnde tidigare i debatten: svartlista denna typ av företag från att ta del av sådana stöd. Hur länge ska svartlistningen gälla? Kanske för evigt – det skulle jag nog mycket väl kunna tänka mig. Någon sorts svartlistning borde kunna vara möjlig för att se till att den här typen av företag aldrig mer få ta del av denna typ av subventioner.

Det är av grundläggande vikt att vi arbetar brett mot arbetslivskriminaliteten, att vi bekämpar den med kraft och att vi ser till att staten inte göder arbetslivskriminaliteten utan bekämpar den.

Vi får säkert anledning att återkomma till frågan under nästa riksmöte. Jag vill tacka för debatten i dag. Jag tycker att den har varit bra.

(Applåder)