Tack för ordet! Och tack, ministern, för svaret! Men det är inte tillräckligt att hänvisa till att det såvitt ministern känner till inte finns något avtal.

USA:s regering har offentligt tillkännagett ett memorandum of understanding med DRK och Zambia om kritiska metaller. Och enligt uppgifter från bland annat Reuters pågår diskussioner om en djupare bilateral överenskommelse mellan USA och Kongo. Flera experter, bland annat Congo Research Group, har varnat för att denna typ av avtal underminerar Kongos suveränitet, eftersom de ofta utformas utan parlamentets godkännande och riskerar att driva fram en privatisering av säkerhetssektorn.

Dessutom initierade Kongo och Rwanda ett utkast till avtal som ska undertecknas den 27 juni i närvaro av USA:s utrikesminister Marco Rubio. Dokumentet kopplar avväpning av M23, återvändande av flyktingar och ett gemensamt säkerhetssamordningsorgan till USA-ledd finansiering av miljardbelopp i kobolt, koppar, guld och litium i östra Kongo – det vill säga att Kongo ska ge sina mineraler för att få fred.

Jag hade väntat mig att ministern skulle vara tydligare i sin oro för att sådana avtal ska kunna etableras, eftersom de kan skapa parallella maktstrukturer där internationella och privata aktörer får en otroligt stor kontroll över Kongos naturresurser utan att det kongolesiska folket får säga sitt eller för den delen ta del av profiten för att kunna skapa en bättre framtid.

Det är såklart sant att det är EU som förhandlar de internationella handelsavtalen, men det gör inte att Sverige kan kringgå sitt politiska ansvar att driva på för etisk handel och kritisera skadliga bilaterala strukturer, särskilt om de rör konfliktråvaror och mänskliga rättigheter.

EU har tidigare under tryck från medlemsstater kritiserat Kinas Belt and Road Initiative för brist på transparens och demokratiskt deltagande. Varför kan vi då inte kritisera även en västlig aktör, i det här fallet USA, när den ingår ett avtal som riskerar att urholka de demokratiska processerna i Kongo och i princip förankrar Kongo i ett avtal som tar över hela dess mineralnäring?

Via organisationer har vi fått information om att den kongolesiska regimen också har försökt hitta andra vägar, för att kunna sluta avtal med andra än USA, men inte fått gehör. Är det så att EU sitter stillasittande i väntan på att USA ska skriva sitt avtal, trots konsekvenserna för folket i Kongo? Har Sverige på något sätt markerat och insisterat på att det är en prioriterad nödvändighet att stötta Kongo i fredsprocessen och för dess framtid?

Vi bör vara konsekventa när vi agerar i internationella frågor. Ska vi använda handelsavtal som ett verktyg för att skapa en bättre framtid för både oss och de länder vi har avtal med ska vi göra det även med Kongo. Vi måste våga kritisera de maktobalanser som bland annat USA och andra imperialistiska stater skapar med sina handelsavtal.