Fru talman! Jag vill fortsätta där jag slutade i mitt förra inlägg. Som statsrådet är inne på inrättades Institutet för mänskliga rättigheter 2022. De har i den rapport som både jag och ledamoten Westerlund refererade till nämnt ett antal frågor som den här regeringen förmodligen kommer att få när utfrågningen sker i Genève i augusti.

Frågan kvarstår. Om regeringen anser att det existerar strukturell rasism behöver vi också prata om vilka åtgärder som motverkar den strukturella rasismen. Då måste vi prata om det som alla ledamöter har nämnt här: hur det omöjliggörs, skapas hinder, skapas ett vi och dom och så vidare på arbetsmarknaden, inom utbildning, på bostadsmarknaden och inom hälso och sjukvården, skolan, socialtjänsten och så vidare. Det är i dessa samhällssektorer som det i en rad olika forskningsunderlag tydligt visas att det förekommer rasism och diskriminering. Det är detta som är strukturell rasism.

Den här regeringen behöver via den här handlingsplanen visa hur man långsiktigt och med kraftfulla åtgärder ska bemöta denna typ av rasism och diskriminering inom de olika samhällssektorerna. Det var därför jag frågade om statsrådet anser att handlingsplanens åtgärder är träffsäkra. Men jag får inte riktigt något svar. Ingenting i statsrådets förra inlägg visade på att man faktiskt uppmärksammar MR-institutets förslag på åtgärder för att mota bort strukturell rasism. Jag vill fortfarande få svar på frågan: Vilka åtgärder anser statsrådet är träffsäkra?

Jag tänker också på frågan om att involvera civilsamhället och rättighetsbärare i implementeringen av handlingsplanen. Hur ska detta se ut framöver? Som MR-institutet har nämnt upplever organisationer och rättighetsbärare att de uteslöts från processen när handlingsplanen togs fram. Detta är väldigt allvarligt, för det är inte minst de som kan föra fram hur den här regeringen och staten kan jobba för att fördöma, motverka och avskaffa rasismen och diskrimineringen i Sverige. Jag skulle alltså, ännu en gång, gärna vilja veta hur den svenska regeringen kommer att planera för att involvera civilsamhället och rättighetsbärare när det gäller denna fråga.

Det som ändå framkom i statsrådets förra inlägg, som är positivt, är att man vill se en långsiktighet och att man uppmärksammar att även kommande regeringar kommer att behöva jobba med denna fråga. Jag vill inte bara få en bekräftelse på att man vill ha den långsiktigheten utan också mer konkret veta hur man kommer att säkerställa att det arbetet fortgår.