Fru talman! Välkommen säger jag till statsrådet Larsson. Vi har nämligen inte hunnit debattera med varandra än. Också jag är med i det tidigare nämnda MR-nätverket, men min vardag gör jag i arbetsmarknadsutskottet. Alla typer av arbetsmarknadsfrågor ligger mig varmt om hjärtat.

Den svenska arbetsmarknaden är som sagt hårt segregerad. Vi har en väldigt hög arbetslöshet. Då är det viktigt att veta vilka som är arbetslösa och varför. I stället för att slå på enskilda individer kan man snabbt se tydliga mönster.

Jag fördjupade mig lite grann i en rapport som länsstyrelsen tog fram för några år sedan. Tyvärr är nästan alla uppgifter fortfarande skrämmande aktuella. Jallow var inne på detta lite grann i sitt anförande, nämligen att afrosvenskar är den grupp som alltid på alla områden är mest utsatt, även inom arbetsmarknadsområdet.

Man har alltid betydligt lägre lön än den övriga befolkningen. I den privata sektorn är det ungefär 36 procent, men det ser likadant ut i det offentliga och inom landstingen. Likadant är det i fråga om arbetslöshet. Afrosvenskar har många fler arbetslösa dagar, oavsett utbildningsnivå. Det galna är att om en afrosvensk person ska kunna nå samma inkomst som övrig befolkning med treårig eftergymnasial utbildning krävs det i praktiken att man har en forskarutbildning. Det är inte bara ett utanförskap, utan det är en återvändsgränd.

Som vi tidigare har hört är afrosvenskar alltid kraftigt underrepresenterade i chefspositioner, andra högstatusyrken och så vidare. Man når i princip aldrig samma positioner som den övriga befolkningen, fastän man har samma utbildning. Det är ett glastak som är byggt av fördomar och rasism, ingenting annat. Det handlar inte om enskilda fall. Det är strukturell rasism och diskriminering.

Här måste regeringen givetvis agera kraftfullt, inte bara för de enskilda personerna utan för hela samhället. Diskriminering på arbetsmarknaden får aldrig vara en lönsam business.

Rapporten jag talar om har många olika förslag på hur man skulle kunna komma till rätta med detta. Vi har tidigare pratat om jämlikhetsdata. Stora delar av världen inser att det här är det absolut bästa sättet för att se och mäta olika typer av diskriminering. Om man inte frågar efter någonting får man heller aldrig veta svaret. Det här är otroligt viktigt, särskilt för de mest utsatta grupperna.

Mina frågor blir: Hur ser statsrådet på att ta tag i den strukturella diskrimineringen på arbetsmarknaden så att alla kan använda sin potential och nå sina mål i arbetslivet? När inför vi jämlikhetsdata i Sverige?