Fru talman! I dag står jag här inte för att läsa upp ännu ett formellt anförande utan för att väcka vårt kollektiva samvete. Det här är inte en vanlig interpellation; det är ett nödrop. Jag är trött på att år efter år stå här och prata om de här sakerna och behöva ropa om det uppenbara.

Jag kommer att fokusera på afrosvenska muslimer. Afrosvenska muslimer i Sverige behandlas som mindre värda och som andra klassens medborgare.

Jag är trött på att läsa DO:s rapporter och andra rapporter som bekräftar det vi redan vet, nämligen att våra barn mobbas, misstänkliggörs och avhumaniseras i skolor som påstår sig stå för jämlikhet. Jag är trött på att kvinnor i hijab misshandlas, trakasseras av rasister och diskrimineras på arbetsmarknaden. Jag är trött på att moskéer skändas och bränns ned och att hatbrott ökar. Det här sker utan att någon i regeringen över huvud taget reagerar. Så länge Sverigedemokraterna är nöjda är tystnaden total.

Jag är trött på myndigheter som socialtjänsten i Göteborg. Vi såg i veckan att de i all offentlighet i sitt så kallade utbildningsmaterial använt sig av rasistiska nidbilder som historiskt använts för att avhumanisera svarta människor. Det är inget annat än en skandal och förödmjukelse. Det är en påminnelse om hur djupt normaliserad rasismen är även i de rum som säger sig vilja hjälpa. Men så länge Sverigedemokraterna är nöjda är tystnaden total.

Vi kan även tala om arbetsmarknaden, där meritokrati sägs råda men där hudfärg i praktiken avgör vem som får chansen och vem som sorteras bort. Det visar en rapport från Uppsala universitet. Afrosvenskar som är födda i Sverige och har tre års högskoleutbildning har nästan 50 procent lägre disponibel inkomst än andra svenskar. De få afrosvenskar som når chefspositioner får i snitt 25 procent lägre lön än sina kollegor.

Detta är inte bara diskriminering, utan det är systematisk utestängning från inflytande, trygghet och framtidstro. Det är den strukturella rasismen i dess mest konkreta form.

Fru talman! Rasismen slutar inte vid skolporten eller arbetsplatsen. Den följer oss ända in i vården. En studie från Uppsala universitet visar att afrosvenska kvinnor diskrimineras i svensk mödravård. De vittnar om att deras smärta ignoreras, att deras oro förminskas och att de stereotypiseras just när de är som mest sårbara. Det är inte bara respektlöst; det är en fråga om liv och död. Att vara en svart muslimsk kvinna i Sverige och gravid innebär att inte kunna lita på att man blir lyssnad på ens när livet står på spel. Men så länge Sverigedemokraterna är nöjda är tystnaden total när det gäller också den frågan.

Hur många barn ska behöva kallas n-ordet i skolan innan regeringen agerar? Hur många kvinnor ska nekas arbete på grund av sin tro innan ni agerar? Hur många moskéer ska brännas? Hur många hot ska ignoreras?

Jag får bära ett personlarm vart jag än går. Det finns folk som hatar mig, men inte på grund av min politiska övertygelse utan på grund av min hudfärg. Många andra utsätts för det här hela tiden, fru talman.

Låt oss tala klarspråk: Sverige bryter varenda dag mot FN-konventionen om avskaffande av alla former av rasdiskriminering, enligt FN:s upprepade kritik. Det är inte bara ett etiskt haveri, utan det är också ett statligt godkänt övergrepp på människovärdet. Det är inte ett minoritetsproblem, utan det är en moralisk kollaps som vi ser i dag i Sverige.

När staten tillåter att människor behandlas olika på grund av hudfärg eller religion är idén om mänskliga rättigheter inget annat än en vacker lögn. Därför frågar jag statsrådet vilka konkreta, inte symboliska, åtgärder som vidtas mot strukturell rasism och specifikt islamofobi och afrofobi. Kommer regeringen att ta fram en nationell handlingsplan specifikt mot islamofobi och afrofobi? När i så fall?