Fru talman! Det är roligt att vi får tillfälle att diskutera den här viktiga frågan trots att sommaren står för dörren. Jag vill vara med i debatten eftersom jag nyligen startade ett nytt nätverk i riksdagen som behandlar mänskliga rättigheter i Sverige. Det finns sedan länge ett annat nätverk här som heter MR-nätverket och som fokuserar väldigt mycket på situationen för mänskliga rättigheter i andra länder. Men det är flera som har lyft fram behovet av att fokusera på mänskliga rättigheter också i Sverige. Jag hade kontakt med ett stort civilsamhällesnätverk inför uppstarten. De uppmuntrade mig att starta det här nya nätverket. Alla andra debattörer här i dag är också med i det nätverket.

Det är uppenbart att frågan engagerar flera av oss. På det senaste mötet diskuterade vi den kommande UPR-processen. Den knyter an till flera grejer. Man kan se vad som förmodligen kommer att tas upp när Sverige granskas utifrån rasdiskrimineringskonventionen. I UPR-processen är det också flera länder som slår ned på frågor som handlar om just det.

De allra vanligaste påpekandena från andra stater till Sverige handlar om rasism, hatbrott och diskriminering. Det är också flera som påpekar bristande systematik och bristande struktur när det gäller uppföljning av Sveriges åtaganden, bland annat vad gäller rasdiskrimineringsdirektivet. Några efterfrågar en nationell mekanism för rapportering och uppföljning och inte endast den typ av samråd som ofta förekommer, när civilsamhället får möjlighet att lägga fram sina synpunkter. Sedan är det nämligen väldigt svårt för dem att följa upp frågorna och få veta vad som händer med deras förslag. Det är svårt att få veta om de antas av regeringen och blir verklighet, vad som tas vidare och hur man ska kunna följa det.

Behovet av en uppdaterad strategi och handlingsplan för mänskliga rättigheter har också påpekats. Det skulle kunna bli en lite tydligare nationell mekanism. Jag tar upp det i den här diskussionen eftersom alla Sveriges åtaganden, inklusive det enligt rasdiskrimineringskonventionen, lider av samma brist på tydlig struktur för hur arbetet ska gå till. Det ska vara tydligt för alla rättighetsbärare och alla regeringar. Helst ska det ju vara konstant över tid, oavsett vilka partier som sitter i regeringen. Då blir det lätt att följa upp och fortsätta arbetet.

Den nu gällande MR-strategin är till exempel från 2016, och det finns inte riktigt någon handlingsplan. Här hade det varit bra med en bättre fungerande struktur, såklart. Då hade det varit lätt för en ny regering att haka i det arbetet.

Jag har också läst rapporten från MR-institutet. Den är väldigt pedagogisk och ger rekommendationer till kommittén om vad man skulle kunna fråga Sverige om. Förutom det som nämndes tidigare här av ledamoten Awad skulle jag vilja ta upp frågan om jämlikhetsdata, som ju engagerar många – mig, bland andra. Det råder olika uppfattningar om det är en bra idé, men MR-institutet väljer även att lyfta det i sina påpekanden till Sverige, som de tänker att kommittén kanske skulle kunna påpeka till regeringen.

Jag är också jättenyfiken på hur regeringen planerar sin närvaro i Genève i augusti. Är det statsrådet som kommer att vara delegationsledare, eller har ni inte bestämt er än? Det skulle jag gärna vilja veta mer om, så att vi och civilsamhället kan planera vårt arbete.