Fru talman! Tack, statsrådet, för svaret och för att vi kan ha den här viktiga debatten, även om det har varit sommaravslutning här i kammaren!

Fru talman! I augusti kommer FN att granska hur Sverige lever upp till sina åtaganden enligt FN:s rasdiskrimineringskonvention. Granskningen sker i Genève, där Sveriges regering kommer att få svara på frågor om hur arbetet mot rasism och diskriminering ser ut i landet. Sedan kommer FN:s kommitté mot rasdiskriminering att ge rekommendationer om hur Sverige bör arbeta framöver för att förbättra arbetet mot rasism och diskriminering. Senast Sverige blev granskat var 2018.

FN:s rasdiskrimineringskonvention förbjuder alla former av diskriminering baserad på ras, hudfärg, härkomst eller etniskt och nationellt ursprung. Den skyddar rätten till likabehandling inom bland annat utbildning, hälso- och sjukvård, arbete, rättsväsen och bostad. Konventionen kräver också att stater ser till att diskriminerade personer har rätt till rättsmedel och skydd.

Sveriges nationella institution för mänskliga rättigheter, som inrättades 2022, vittnar om att det rättsliga stödet i Sverige brister vid hatbrott och diskriminering. Många vittnar också om att det är svårt att få upprättelse efter att ha blivit utsatt för rasism. Det meddelas även att det finns rasistiska undertoner i den politiska diskursen och i flera politiska initiativ, vilket väcker stor oro och riskerar att normalisera rasism både på nätet och ute i samhället.

Barn och unga utsätts för rasism i skolan, och rasistiska uttryck blir alltmer en del av vardagen för barn och unga. Diskriminering och rasism förekommer i kontakter med skola, socialtjänst och hälso- och sjukvård. Det har en negativ påverkan på rätten till social trygghet, bostad, utbildning och hälsa. Det konstaterar Institutet för mänskliga rättigheter.

Staten har ansvar för att fördöma, motverka och avskaffa rasism i Sverige. Institutet för mänskliga rättigheter ser positivt på att en ny handlingsplan mot rasism och hatbrott har tagits fram av den svenska regeringen. Men de tar också upp en rad olika problem med handlingsplanen. I de möten de har haft med organisationer och rättighetsbärare har flera lyft fram problem med hur handlingsplanen tagits fram. De pekar på bristande inkludering och konsultation med civilsamhället. Det framkommer också att handlingsplanen främst behandlar rasism som en attityd eller som någonting som sker mellan enskilda människor och att åtgärderna därmed inte är träffsäkra för att bemöta strukturell rasism.

Samtliga myndigheter som arbetar med att följa upp regeringens handlingsplan mot rasism och hatbrott har tidsbegränsade uppdrag, vilket Institutet för mänskliga rättigheter kritiserar.

De frågor som FN:s rasdiskrimineringskommitté kan komma att ställa till svenska staten är egentligen samma frågor som jag vill ställa till statsrådet. Om den svenska regeringen erkänner att strukturell rasism existerar, anser regeringen att handlingsplanens åtgärder är träffsäkra nog vad gäller att bemöta den strukturella rasismen? Det är den första frågan.

Den andra frågan är hur den svenska regeringen ska involvera civilsamhället och rättighetsbärare i implementeringen av handlingsplanen.

Till sist: Vilka åtgärder vidtar regeringen för att säkerställa att arbetet mot rasism och hatbrott blir långsiktigt och att det inte, som tidigare, till stor del grundar sig på kortsiktiga projekt?