Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till Socialdemokraternas reservation.

Om några dagar är det äntligen midsommar. Det är nu dagarna är som ljusast och kvällarna som vackrast. Sommaren är klädd i sin bästa skrud, och var och en av oss får njuta av sommarnatten. Jag har själv möjlighet att se solen gå ned över Öresund och månen gå vakt över Ven. Det är en tid som i sin skönhet på sätt och vis också kan gestalta vår samhällssolidaritet. Ni vet det där kittet som håller samman samhällskontraktet såväl i goda tider som vid kris.

När Sverige gång på gång prövats har vi stått inför utmaningar som stressat både vår uthållighet och vår sammanhållning. Det är i sådana tider det avgörs vilket samhälle vi vill vara och om vi ställer upp för varandra eller lämnar var och en åt sitt öde.

Fru talman! I Harry Martinsons roman Nässlorna blomma möter vi en verklighet som i dag kan kännas främmande men som en gång var vardag för många. I berättelsen om sockenpojken Martin Tomasson får vi följa ett barn som slungas mellan gårdar, utan trygghet och utan röst, i ett samhälle där fattigdom var ett öde man sällan kunde undkomma. Det är en skildring av en tid då övergivenheten var systematisk, inte ett undantag. Barn utauktionerades, och välfärden var varken självklar eller organiserad. Men det är också en berättelse om okuvlig vilja att överleva och om mänsklig kraft att ändå söka det ljusa i tillvaron.

Det var ur den verklighet och det mörker som Martinson så gripande gestaltade som en ny samhällsvision växte fram. Det var nämligen i detta Sverige, ett land präglat av ojämlikhet och social otrygghet, som socialdemokratin började sin långa reformresa. Bit för bit, reform för reform, förändrades det samhälle där Martin Tomasson var övergiven till ett samhälle där varje barn skulle ha rätt till trygghet.

En folkhemstanke växte fram, där samhället inte längre skulle stå bredvid och se på utan bli en garant för välfärd och människovärde. Så byggdes Sverige starkt. Så byggdes Sverige rättvist. Det skedde reform för reform med allmän och lika rösträtt, lagstadgad semester, barnbidrag, utbyggnad av och rätt till barnomsorg, allmän förskola, allmän sjukförsäkring, anständiga pensioner och mycket, mycket mer.

Fru talman! Detta är den praktiska politikens uttryck för en enkel och allmännyttig princip: Gemensamma angelägenheter finansierar vi gemensamt och tar ansvar för tillsammans. Det är denna princip som utgör själva kärnan i vårt samhällskontrakt och det som bär upp den svenska och skandinaviska välfärdsmodellen. Det är just detta som jag som socialdemokrat företräder.

Denna modell har aldrig handlat om välgörenhet utan om frihet, om att ge människor verktyg att frigöra sig från den ekonomiska underordningens bojor och om att ingen – oavsett bakgrund eller börs – ska behöva stå utanför skolan, vården eller omsorgen. I ett verkligt jämlikt samhälle ska livets viktigaste behov inte avgöras av din plånbok.

Välfärden handlar också om något mer, om att vi som samhälle delar på ansvar så att enskilda individer inte behöver bära det tyngsta lasset själva. Genom att vi organiserar vår gemensamma omsorg slipper familjer gå sönder under bördan av att vårda närstående på heltid för att de inte har råd med hjälp. Vi skapar tid. Vi skapar trygghet. Vi skapar frihet.

Fru talman! Det här tycks inte riktigt gälla alla i det nya, vackra och sköna Sverige. Samtidigt som vi socialdemokrater vill försvara och fördjupa den svenska välfärdsmodellen ser vi hur en annan samhällssyn kämpar emot. Där trängs det gemensamma undan, där får marknadslogiken styra välfärdens resurser och där får de mest som redan också har mest.

Samtidigt är arbetslösheten i Sverige på rekordnivå. Sveriges ekonomiska tillväxt finns i Europas bottenliga. Vi står i begrepp att finansiera en gigantisk upprustning av vårt försvar, en nödvändighet eftersom Rysslands krig i Ukraina hotar freden i Europa. Det är tider som kräver ansvar, sammanhållning och solidaritet.

Men vad gör regeringen? När matpriserna ökat med 30 procent och andelen fattiga fördubblats sedan 2021 väljer högern att försämra för dem som har det svårast för att kunna finansiera skattesänkningar för dem som har det bäst. Vi ser en arbetslinje utan arbete. Vi ser en bostadspolitik utan bostäder. Vi ser en tillväxtpolitik utan tillväxt. På varje samhällsutmaning och varje samhällsproblem är regeringens återkommande svar ytterligare en skattesänkning. Det här är ett politiskt vägval. Det är ingen slump.

I ljuset av detta oroar sig nu högern, och inte minst statsminister Kristersson, över att man hör ett eko från förr. Om högern nu hör en socialdemokrati som vill fortsätta detta samhällsbygge är svaret ja. Om högern nu ser en socialdemokrati som vill göra det bättre för vanligt folk och breda löntagargrupper är svaret ja. Om högern nu hör en socialdemokrati som vill rusta den generella välfärden, höja kvaliteten och öka tillgängligheten är svaret ja.

Så ser kontrasterna ut i svensk politik. I ljuset av detta kan man också fundera på varför kravet på rättvis fördelning har så svårt att vinna gehör hos moderater och sverigedemokrater.

Fru talman! Låt mig avslutningsvis säga att när vi nu ser tillbaka på det Sverige som Harry Martinson skildrar i Nässlorna blomma ser vi inte bara ett barnöde. Vi ser ett samhälle som inte har tagit ansvar för sina svagaste. Men vi ser också varför en förändring var nödvändig och vad som låg till grund för den. Politik är nämligen att vilja. Men det är också att välja.

Vi socialdemokrater väljer ett Sverige där vi håller ihop och där resurser omfördelas för att skapa trygghet, skapa frihet och skapa framtidstro för alla. Det är det Sverige vi tror på, och det är det Sverige vi kommer att fortsätta kämpa för.

(Applåder)