Fru talman! Det var kanske en konsekvens av det störande ljudet eller kanske ett mycket klarsynt ögonblick från Ida Gabrielsson när hon sa: ”Jag hörde mig själv. Det var läskigt.” Jag hoppas att folk lyssnar på debatten och funderar lite över detta.

Ida Gabrielsson tar upp en central och viktig fråga om gemenskap och känslan av att höra till. Det är vår kanske viktigaste poäng i det här läget.

Var och en har givetvis ett ansvar. Man kan inte bara skylla ifrån sig. Det finns ingenting som säger att bara för att ens liv började på ett visst sätt måste man ge sig på andra människor, begå brott och vara taskig. De allra flesta som har mött problem har inte en tanke på att skapa problem för andra för den sakens skull, utan det är precis tvärtom. Väldigt många som jag möter som har haft det tufft och svårt i livet har dragit slutsatsen att de verkligen vill vara sjysta och snälla mot andra.

I Sverige har vi haft idén att det är okej att skylla ifrån sig och att det är synd om dem som begår brott och skapar elände för andra. Det är bra att vi nu gradvis lägger den uppfattningen bakom oss. Vi kan inte ta Sverige vidare och skapa ett bättre land genom att ge frikort för dem som vill göra sina egna problem till alla andras problem genom kriminalitet och oro.

Var och en behöver givetvis kliva fram, ta ansvar och känna ansvar för sig själv och för andra. Men det kräver också att vi tillsammans gör saker som skapar vägar in i Sverige, in i det svenska samhället och in i gemenskap.

Om jag ska nämna något är det att vi i omtanke om att alla ska trivas här kanske har varit lite ängsliga med att signalera vad som är Sverige, våra traditioner och vår samhörighet. Det har skapat en situation där många inte alls vet vad de ska komma in i och hur man gör det.