Fru talman! Tack, Niklas Wykman, för anförandet! Jag håller på många sätt med om det som sägs om att det är arbete som bygger landet och att vi måste ha fler i arbete för gemenskap och tillväxt och för att kunna bygga en starkare välfärd.

Givetvis är inte allt som inträffar regeringens fel. Man kan kanske inte påverka vem som blir president i Vita huset eller vad som sker i vår omvärld. Men man måste ändå stå för det man kan påverka och de prioriteringar som görs. Med det som sägs här blir funderingen ändå hur medborgarna ska känna tillhörighet när de åläggs ansvar för något som de har väldigt lite…

Oj, nu blev det rundgång.

(TREDJE VICE TALMANNEN: Är det någon som har mobilen på?)

Jag hörde mig själv. Det var läskigt. Jag är överallt.

Medborgarna åläggs ansvar för saker som de har väldigt svårt att påverka. Man kan inte själv fixa tågräls eller en bättre kommunikation. Man kan inte enskilt se till att tillväxten ökar och att det finns arbeten att gå till.

Visst kan man påverka en del, men min uppfattning är att balansen i den politik som förs i dag handlar om att regeringen svär sig fri från ansvar medan medborgarna åläggs ansvar för sådant som de egentligen har väldigt liten möjlighet att påverka. Vad är regeringens uppgift? Vad är den enskildes uppgift när det handlar om att skapa arbete och tillväxt? Och vad vill regeringen göra för att skapa arbete och tillväxt, annat än att försämra villkoren för den som är arbetslös?