Fru talman! Detta med prioriteringar är intressant. Det är ju inte så att allting i det här har varit osäkert eller okänt för regeringen.

Jag kan ge några exempel på tydliga felprioriteringar från regeringen. När arbetslösheten steg började man skära ned kraftigt på arbetsmarknadspolitiken och utbildningsmöjligheterna. Det var fel. När byggandet tvärbromsade tog man bort investeringsstödet för att bygga hyreslägenheter. Det var fel. När vanliga familjer drabbades hårt av kostnadskrisen vägrade man, som enda regering i Norden, att höja barnbidraget för alla barnfamiljer. Jag menar att det var fel.

Nu står vi i ett läge där kostnadskrisen fortfarande plågar svenska hushåll. Jag noterade att statsrådet ville tala om jämställdhet. Jag tycker att det är bra. Men då måste man fundera på vilken grupp i Sverige som ekonomiskt har det kanske värst av alla. Ensamstående föräldrar med barn har det jättetufft i det här läget. Många av dem är mammor.

Från den 1 juli väljer regeringen – trots att hyrorna inte har gått ned och matpriserna inte har sjunkit och trots all den information man har – att ta bort det extra bostadstillägget till de fattigaste barnfamiljerna. Samtidigt har man i den här budgeten haft råd att sänka skatten för människor med höga inkomster. Det är inte att ta jämställdhet på allvar. Och det är framför allt inte att ta barnens situation på allvar, för det är de som får betala priset för att regeringen nu kan ta bort upp till 2 000 kronor i månaden från de fattigaste barnfamiljerna i Sverige. Många av dem är kvinnor. Jag tycker att det här är en felaktig prioritering.

Kan Niklas Wykman säga att det känns lite illa i magen att gå på sommarledighet och veta att de fattigaste barnfamiljerna ska få det ännu sämre om bara ett par veckor?

(Applåder)