Herr talman! Vi lever just nu på många sätt i en mycket osäker tid, och allt detta tynger återhämtningen. Inte minst har USA:s aviserande om importtullar skapat oro världen över, vilket vi har kunnat se på reaktionerna på de finansiella marknaderna. Osäkerheten gör att lågkonjunkturen kan komma att bli än mer utdragen. Jag tycker att chefsekonomen för Svenskt Näringsliv uttryckte det bra när han häromdagen konstaterade att han aldrig varit med om något liknande, med anledning av den tulloro som nu finns.

Samtidigt kan det vara på sin plats att påpeka att Sverige alltjämt har sunda statsfinanser och att den stabila ekonomiska grunden kan användas för att stärka den ekonomiska utvecklingen. I sin vårproposition anger regeringen att den ekonomiska politiken ska fokusera på tre områden: att stärka hushållen och stötta återhämtningen, att återupprätta arbetslinjen och pressa ned arbetslösheten samt att öka tillväxten och investeringarna i Sverige.

Även om reallönerna nu stiger behöver mer göras för att stärka och återställa hushållens köpkraft. Skatten har därför sänkts för alla som arbetar och även för dem som har arbetat. Vi har sänkt skatten på sparande, och en stor förbättring av hushållens ekonomi har möjliggjorts tack vare sänkta drivmedelsskatter och lägre krav i reduktionsplikten. Situationen är dock fortsatt tuff för många hushåll, och därför har vi kristdemokrater varit tydliga med att vi följer utvecklingen noga och gör detta till en prioritet inför budgeten för 2026.

Herr talman! I samband med att budgetpropositionen för 2025 presenterades i höstas lyfte jag som kristdemokrat givetvis fram att regeringen gjorde den största satsningen i modern tid på infrastruktur. Denna satsning på drygt 200 miljarder kronor var ett måste för att möjliggöra den tillväxt som vi alla så gärna vill se. Infrastrukturen är ju ekonomins blodomlopp. Med den nya ramen på 1 171 miljarder kronor kan vi nu åtgärda 100 procent av underhållsskulden på vägen.

Vi kristdemokrater vill ju vara Sveriges bilvänligaste parti. Det kan man näppeligen kalla sig om man inte prioriterar att åtgärda den underhållsskuld som byggts upp av ett antal regeringar med olika kulörer och som lett till att var fjärde väg i Sverige bedöms vara i dåligt skick.

Jag kom att tänka på den debatt vi hade i höstas när jag i måndags per tåg begav mig hemifrån Örebro mot Stockholm och ännu en gång blev kraftigt försenad. Det var nytt årssämsta – jag blev sex timmar försenad.

När budgetpropositionen för innevarande år diskuterades fick jag höra kritik mot regeringen. Kritiken gick ut på att regeringen bara gynnade bilen och struntade i tåget. Utifrån måndagens mindre roliga upplevelse kan det vara på sin plats att upplysa om att det görs otroligt mycket just nu som bland annat gör att tågen blir försenade. Det görs 1 700 underhållsarbeten, vilket är all-time-high på järnvägssidan. Aldrig någonsin tidigare har man gjort så många underhållsarbeten, trots att fler tåg än någonsin rullar på våra spår. Jag själv och andra som tycker om att ta tåget får påminna oss om att dessa banarbeten, även om de kan orsaka en och annan försening, är en förutsättning för att vi i framtiden ska få både tillförlitlighet och punktlighet på vår järnväg.

Allt det som nu sker är möjligt därför att man sett till att ha ökad genomförandeförmåga. Man har privata underhållsentreprenörer, och man har satt av 18 miljarder till drift och underhåll. Detta gör att man både klarar av basunderhållet och kan börja amortera av underhållsskulden. Jag tycker att det här är leverans på riktigt.

Herr talman! Under ett och ett halvt år ledde jag det interna arbete inom Kristdemokraterna som kallas samhällsbygge eller samhällsbyggnadskommittén. I maj, då partifullmäktige fattade beslut om våra förslag, gick vi i mål. Detta mynnade ut i 116 konkreta förslag inom områdena ekonomi, bostad, infrastruktur, energi, kompetensförsörjning och välfärd med växtvärk. Förslagen kommer nu att börja kommuniceras. Jag tänkte här i dag lyfta fram ett av förslagen, som jag tror är av vikt när vi diskuterar Sveriges ekonomiska utveckling.

Jag vet att många i den här kammaren, inte minst bland Tidöpartierna, tänker på benchmarking när de hör mig. Det är någonting som jag tar upp i tid och otid. Kanske sitter det i mitt dna – jag är ju son till föräldrar som båda var egenföretagare och har hört diskussionerna och samtalen om hur man kan locka fler kunder till företaget och hur man ska klara konkurrensen.

Jag har själv aldrig varit egenföretagare, men jag var under cirka 15 år ordförande för Örebro SK Bandy. Bandy är den vackraste av vintersporter; det är där lirarna finns. Som ordförande i ÖSK Bandy fick jag jobba med att få debet och kredit att gå ihop, vilket var en bra förberedelse inför finansutskottet. Men jag minns kanske allra mest de 15 år då jag tränade pojk- och juniorlag. Flera av de killarna har spelat, eller spelar, i elitserien och har representerat Sverige på landslagsuppdrag utomlands. De var duktiga.

Det hände dock att vi fick stryk, och då gjorde jag det till en vana att bjuda motståndartränaren på en kopp kaffe. Jag försökte ta reda på hur de här killarna, som var lika gamla som mina killar, kunde ha kommit längre i utvecklingen och varför de gjorde det här bättre än vad vi gjorde. Jag ville veta hur de tränade, hur många gånger de tränade och vilka övningar de hade. Kalla det benchmarking, om ni vill.

I privat sektor är benchmarking helt självklart. Att ständigt jobba med att förbättra sig för att skapa ekonomiskt utrymme är någonting som även den offentliga sektorn kan inspireras av, även om förutsättningarna skiljer sig åt.

Fokus på utveckling och bättre arbetssätt är avgörande för att säkra välfärdens kvalitet och långsiktighet. När en kommun identifierar vad som kan göras billigare eller bättre frigörs resurser som kan återinvesteras i kärnverksamheter. Det ger också möjlighet att prioritera det som är viktigast för medborgarna, nämligen vård, skola och omsorg. Kommuner och regioner står i dag för en mycket stor del av de välfärdstjänster som vi medborgare värdesätter och är – eller kommer att vara – i behov av.

Vi kristdemokrater vill därför att riksdagen inrättar en revision av kommunal verksamhet, med Riksrevisionens arbete för statlig verksamhet som förebild, i syfte att ge stöd till och insyn i kommunsektorns effektiviseringsarbete.

Vi kristdemokrater ser ett stort värde i att kommunsektorns verksamhet kontinuerligt ses över och förbättras. Staten har sedan 1993 haft ett krav på löpande effektivisering av myndigheternas förvaltningskostnader. Vi anser att även kommunerna bör arbeta med ständig utveckling av sina arbetssätt, men till skillnad från ett statligt styrt effektiviseringskrav menar vi att det är kommunerna själva som är bäst lämpade att avgöra hur detta arbete ska ske. Det är i den lokala kontexten som behoven, förutsättningarna och möjligheterna till förbättring är tydligast.

Att låta varje kommun ta ansvar för sin egen effektivisering tror jag också främjar engagemang och träffsäkerhet i förändringsarbetet. Det är som Kristdemokraternas första partiledare, Birger Ekstedt, en gång sa: I kommunerna bygger vi Sverige.

Jag vill avsluta med att önska talmanspresidiet, tjänstemännen och inte minst finansutskottets fantastiska personal och alla kollegor i finansutskottet en riktigt fin sommar!

(Applåder)

I detta anförande instämde Cecilia Engström, Magnus Oscarsson, Kjell-Arne Ottosson och Larry Söder (alla KD).