Herr talman! Det som har hänt är inte att politiker, framför allt inte Tidöpartierna, har fattat beslut om att läkemedel borde bli dyrare. Det är inte så det är. Det som har hänt är att läkemedel har blivit dyrare. Det handlar alltså inte om ett politiskt beslut om att göra läkemedel dyrare, utan de har blivit dyrare ändå, precis som ganska mycket annat. Läkemedel påverkas också av inflationen.

Det som också är sant är att det offentliga, i detta fall staten, tar en större andel av kostnaden för de här läkemedlen, som Mikael Damberg står och pratar om, än vad som var fallet tidigare. Staten står alltså för en större andel av den totala kostnaden visavi den enskilde brukaren. Jag tror att man gör sig själv lite grann en otjänst om man inte förstår hela händelseförloppet.

Jag tycker alltså inte att det är bra att läkemedel har blivit dyrare. Men varken jag, någon annan i den här kammaren eller regeringen har fattat beslut om att läkemedel ska bli dyrare.

Dessutom tycker jag, herr talman, att det är rimligt att sträva mot en princip om hälften kvar när det gäller inkomstskatten. Jag tycker att man ska få behålla åtminstone hälften av en löneökning; 50 procent borde gå till löntagaren och max 50 procent till staten eller det offentliga. Nu har vi sänkt detta – det var 55 procent, vilket uppenbarligen är mer än hälften. Hälften vore ju 50 procent, och 55 procent är mer än hälften. Nu har vi sänkt till 52 procent, vilket fortfarande är ganska mycket. Jag tycker att det är en rimlig princip: hälften kvar. Staten eller det offentliga ska inte ta mer än hälften av en löneökning. Jag tycker också att det är en moralisk princip.