Fru talman! Tack, statsrådet Larsson, för ditt försök att svara på alla våra frågor! För en del är fyra minuter jättelång tid, men jag förstår att den rinner iväg när man ska svara på alla frågor.

Jag tror dock att det är viktigt, inte bara för oss som ställer frågorna här i dag utan för väldigt många av dem som följer debatten nu eller kommer att se den senare, att statsrådet bemöter fler av våra konkreta frågor och framför allt att hon svarar på vad man faktiskt vill göra från regeringens sida.

Man måste erkänna att det finns en strukturell rasism, alltså säga de orden, och därmed också ta fram handlingsplaner för det. Statsrådet sa ju i sitt förra anförande att rasism och diskriminering är ett stort demokratiskt problem. I ett fritt och demokratiskt samhälle verkar vi fritt utan att diskriminera varandra.

Här kan också civilsamhället mycket väl komma in. Regeringen behöver inte alltid göra allt jobb själv. Den kan ha en nära och bra dialog med civilsamhället, med föreningar, med antirasistiska nätverk, med fackföreningar och så vidare för att se och veta vad som behövs för att vi ska komma åt olika typer av diskriminering och rasism – framför allt på arbetsmarknaden, som jag brinner mycket för, så att alla människor inte bara får höra att de ska vara med och bidra och jobba utan att det också är någonting som de tillåts göra och att deras kunskaper och utbildning gills och räknas. Jag hoppas verkligen att statsrådet kommer att svara lite grann på hur vi ska göra för att alla personer ska ha den rätten på arbetsmarknaden.