Fru talman! Den bästa valaffisch som någonsin har gjorts är SSU:s från 1948 med bilden på en pojke som står vid sin cykel och sneglar bort mot några studenter som hissar varandra. Budskapet lyder: ”begåvad men fattig, ge honom lika chans”. Den sammanfattar den socialdemokratiska ideologin på ett fantastiskt sätt. Ekonomiska hinder som utesluter människor från att nå sin fulla potential är orättvisa mot den som lämnas bakom och hindrar samtidigt ett samhälle från att komma framåt.

Att nå sin fulla potential genom föreningslivet behöver inte nödvändigtvis handla om att sälja ut Ullevi några gånger varje år, som Håkan Hellström, eller att ta tre OS-guld, som Sarah Sjöström. Det svenska föreningslivets största förtjänst är att barn och unga får möta ledare som bryr sig och att de får ett sammanhang och självförtroende. Det handlar om att få fira mål i klunga och att sjunga kör i samklang.

Fru talman! Jag fostrades av mamma, pappa, Roffe, Arne och Christer. När Vindhemspojkarna födda 1981 nu är medelålders börjar det sjunka in vilka insatser våra tränare gjorde för oss. Trötta efter jobbet åkte de direkt till träning. Semesterveckor spenderade de på cuper. Och de gjorde det inte för pengar utan för oss.

Varje gång ett barn stängs ute från föreningslivet för att föräldrarna inte har råd är det en stor förlust – för barnet men också för samhället. Just nu blir det allt vanligare att barn inte kan vara med eller snarare sagt inte får vara med.

Det hade inte behövt vara så. När regeringen har suttit still och sett hur matpriserna rusat och arbetslösheten stuckit iväg har klyftorna vidgats i Sverige. Regeringen är så ivrig att sänka skatten för dem med högst inkomster att man till och med lånar pengar till det. Men samtidigt säger man nej till höjda barnbidrag. Man gör det dyrare att köpa mediciner men billigare att renovera kök. I stället för att försöka hålla ihop landet driver man en politik som vidgar klassklyftorna. För detta betalar barnen det högsta priset.

Fru talman! Mot den bakgrunden är det både oväntat och positivt att regeringen ändå vill ta initiativ för att öka möjligheterna för barn att delta i föreningslivet. Men tyvärr missar man målet. Man slösar bort enormt mycket pengar på administration. Det är som när min dotter skulle på kalas i helgen och vi köpte en present på vägen. Vi hittade en perfekt rosa badring på extrapris. Tyvärr hade affären inte något presentpapper. Vi fick därför köpa en presentkartong, som visade sig vara nästan lika dyr som presenten. Det var irriterande och kändes oansvarigt, även om det var mina pengar.

Men alla de hundratals miljoner som regeringen fördelar, när det kommer till satsningen på fritidskortet, är inte deras. Det är resultatet av att hårt arbetande svenskar betalat skatt. Då krävs bättre hushållning. Man hade i stället kunnat satsa pengarna direkt på föreningslivet, som själva hade kunnat hålla avgifterna nere och arbetat riktat mot barn vars föräldrar saknar pengar för att betala avgiften. Då hade administrationen blivit minimal, fru talman.

Ännu bättre hade det varit om vi därutöver hade kunnat satsa ännu mer på föreningslivet, vilket vi socialdemokrater föreslår. Vi måste nämligen ha fler mötesplatser mellan människor från olika bakgrunder. Vi måste se fler vänskapsband mellan människor. Vi måste rekrytera till samhällets goda krafter. Det gör föreningslivet på ett enastående vis.

Fru talman! Jag minns när jag satt som ungdomsrepresentant i Vindhemspojkarnas styrelse och förstod att föreningen alltid tog ut någon hundring extra på anmälningsavgiften för att se till att alla kunde åka till Gothia Cup. Man visste nämligen precis vilka barn som annars inte skulle ha fått följa med. Allt skedde mycket diskret, och allt var mycket självklart. I Vindhemspojkarna var vi medlemmar, inte kunder. Vi pratade mer om värdet än om priset.

Det finns mycket hjärta och solidaritet i svensk idrottsrörelse, och den samhällskraften ska vi vara rädda om. Den behöver vi när vi har en regering som inte missar ett tillfälle att skicka signaler om att vissa grupper inte hör hemma i vårt land.

Fru talman! Ledarna känner sina knattar. De vet hur hindren ser ut och hur man ska komma över dem. Ge uppdraget att alla ungar ska med, och klubbarna fixar det.

Men i stället ska det som alltid lekas affär, med checkar och listor, med krångel och tjafs. En lokal idrottsförening hade aldrig kommit på något så krångligt och ineffektivt. De vet att ta ansvar för pengar och medlemmar.

Lyssna på idrottsrörelsen i stället för att hänga fast vid servettskissen från Tidö slott! Ge Idrottssverige vad det vill ha och barn vad de behöver!

Med det yrkar jag bifall till reservation 1.

(Applåder)