Fru talman! Nej, idrottsrörelsen behöver inte vara orolig för att vi ska dra ned de generella stöden. Det har vi inte gjort, och det kommer vi inte att göra.

Ledamoten frågar hur det ska betalas. Vi prioriterar detta. Vi prioriterar fram de 800 miljoner kronor som går till detta eftersom vi ser hur angeläget det är att vi får med fler. Hittills har jag inte hört någonting i debatten som inte är mer av samma, mer av det som vi alltid har gjort och som har lett oss hit – med elvaårspuckeln i idrottsrörelsen och med grupper som står utanför och inte kan vara med.

Vi vet att ekonomin spelar roll. Vi vet att barn börjar ta ansvar för familjens hushållsekonomi i tio- eller elvaårsåldern när de förstår att mamma eller pappa kanske egentligen inte har råd med den här medlemsavgiften eller träningsavgiften. Det är detta vi vill göra någonting åt.

Vi lägger 800 miljoner kronor i en av de största satsningar som någonsin gjorts för att få in fler i det svenska föreningslivet. Det kallar ledamoten Rojhan för en symbolhandling. Att 120 000 barn i Sverige får 2 000 kronor som de kan använda till att vara med i en förening, att vara med och träna, att spela ett instrument eller vad det nu kan vara skulle alltså vara en symbolhandling. Man häpnar.

En symbol är någonting som inte har något egentligt värde. Detta har ett egentligt och direkt värde som kommer att göra skillnad för många.

Vi kommer att jobba stenhårt för att det ska vara så enkelt som möjligt för alla att använda kortet. Det ska förstås också vara enkelt för föreningarna. Det är någonting vi arbetar med varje dag.

(Applåder)