Fru talman! Jag vill beröra en fråga som jag inte riktigt lyfte i mitt anförande, nämligen den administrativa bördan för föreningar.

Så som fritidskortet i dag är utformat lägger det en ökad administrativ börda på föreningar. Det kan leda till att föreningar som drivs helt ideellt med knappa resurser i stället väljer att ställa sig utanför systemet. Dessutom riskerar kostnaderna för föreningarna att öka om de exempelvis tvingas hantera fakturor på ett helt nytt sätt.

Ökade kostnader för föreningarna riskerar i sin tur att leda till att de barn som har störst behov av fritidskortet slås ut när föreningarna i stället tvingas höja avgifterna.

När man säger att man vill göra mycket mer och samtidigt har denna verklighet att förhålla sig till, att föreningarna kan komma att behöva höja sina avgifter, undrar jag fortfarande hur man ska bekosta reformen på sikt. Reformen kan alltså bli mer och mer kostsam om man måste bemöta kostnadsökningen på föreningarnas sida.

Och varifrån ska pengarna tas? Hur har ministern och regeringen råd att finansiera denna reform på sikt och samtidigt inte dra ned på satsningarna på idrotten? Jag tycker inte att vi får ett tydligt svar på den frågan. Detta är en väldigt kostsam reform, och ingenstans förklarar man hur den ska bekostas på sikt och varifrån pengarna ska tas om satsningen bara ska växa.

Regeringen vill ju samtidigt, som ministern själv sa alldeles nyss, göra mycket mer. Varifrån ska pengarna komma? Behöver idrottsrörelsen vara orolig för att de generella satsningarna kommer att dras ned till förmån för fritidskortet?