Fru talman! Jag ska börja med att yrka bifall till reservation 1.

Jag tänkte berätta lite om min bakgrund och om hur jag växte upp med två föräldrar som båda invandrat till Sverige. Jag växte upp i ett svenskt område. Jag utsattes under de första åren för väldigt mycket mobbning och hade inte en enda svensk vän.

Nu hade mina föräldrar i och för sig ett brinnande musikintresse. Det var kanske det som gjorde att jag en gång kom in i musikskolan och bestämde mig för att jag ville börja spela fiol.

Jag minns de första åren när jag kämpade med fiolen. Vi hade inte en katt som sprang i trädgården. Jag är imponerad av mina föräldrarnas tålamod när jag stolt ville visa upp de första låtarna jag lärt mig, som Spanien är ett land där man dansar tango. Fiol är verkligen ett instrument som kan låta fantastiskt när man bemästrar det och rent fruktansvärt när man inte gör det.

Det var först när jag växte upp och kom in i tonåren som jag fick mina första svenska vänner och upptäckte ett brinnande idrottsintresse. Jag älskade ishockey och fotboll och ville så gärna spela, men då var det för sent. Då kunde jag plötsligt inte vara med i någon förening eller något idrottslag. Det gick inte då, utan man skulle börja i unga år.

Vad jag försöker att visa med den här historiken är just hur vår omgivning, barnen där vi växer upp, föräldrar och annat påverkar vårt intresse och vår vilja att engagera oss i idrottsrörelse eller kulturliv.

Jag tänkte berätta lite om Umeå, min hemkommun. Jag tycker att det är intressant. Umeå är en av de kommuner i Sverige som har valt att satsa enormt på kultur och fritid. Det är en av de kommuner som satsar mest på det. Det ses som en del av den sociala hållbarheten. Det är en viktig och starkt rotat del av Umeås historik med ett starkt civilsamhälle.

Det finns till just för att vi har bestämt oss för att vartenda barn – oavsett bakgrund, oavsett bostadsområde och oavsett föräldrar – ska kunna ta del av och ha rätt till en meningsfull fritid. Där kan barnen vara med i det ideella föreningslivet, möta vuxna förebilder, vara aktiva och röra sig eller få upptäcka kulturens skatter.

Verksamheten är bred och omfattande. Det finns uppsökande verksamhet som också anpassas för att kunna nå fler målgrupper. Det är också en del av samhällsbygget med en stark kommunal skola och en stadsplanering som jobbar för blandade boendeformer för att just motverka segregation.

Genom allt detta samhällsbygge spelar kulturen och fritiden en viktig roll. Det är så vi kan se till att våra barn och unga mycket mer naturligt, oavsett bakgrund, bostadsmiljö eller föräldrar, blir en del av fritid och kultur.

Jag vill härigenom belysa vikten av arbetet med kultur och fritid genom hela livet och vikten av att involvera våra föräldrar såväl som de allra yngsta barnen.

Kultursektorn spelar en avgörande roll. Men det är inte så att vi inte mött något motstånd när vi i Umeå precis som i många andra kommuner – till exempel Skellefteå, Luleå, Östersund eller andra – valt att satsa på kulturen.

Tvärtom har sverigedemokrater och även moderater återkommande varit de som vill skära ned framför allt på kulturen. Vi får ibland höra raljerande ordalag som: Vi ska inte skattesubventionera nöje för eliten, och andra dumheter.

Vi ser också nationellt den nu pågående kulturslakten. Man förstår till exempel inte studieförbundens viktiga roll i det livslånga lärandet. Det som oroar mig är att vi någonstans i helheten lite grann raserar det som var Sveriges styrkor: folkrörelsen, civilsamhället, studieförbunden och det livslånga lärandet. De sakerna är viktiga för att kunna få fler barn och unga att engagera sig och aktivera sig.

Jag förstår att man menar väl med fritidskortet. Det finns en god intention. Men vi måste också se till helheten. Det är där vi menar att det träffar fel.

Vi behöver givetvis arbeta mer aktivt för att fler barn ska vara aktiva i fritidslivet, i idrottsrörelsen. Det är kanske det positiva med intentionen. Mer rörelserikedom behövs, mer kultur behövs och fler barn behöver få ta del av det.

Men fritidskortet, om än man menar väl med det, har stora brister. Det har också flera talare belyst, och även min partikollega kommer att belysa det efter mig. Det är utöver det faktum att det leder till en stor administration.

Det tacklar tyvärr inte de större problemen som gör att vi misslyckas med att få med oss alla barn från samhällets olika skikt, olika grupper och olika bakgrunder in i en aktiv och meningsfull fritid och i idrottsrörelsen.

(Applåder)