Fru talman! Visst är det bra att prova nya idéer, men det är också bra att titta på de strukturer som redan finns. Vi hörde i anförandet hur man använder de befintliga strukturerna genom att peta in pengar till Riksidrottsförbundet för att kunna bygga upp blandanläggningar och stärka ledarskapet. På samma sätt är det såklart möjligt att peta in pengar för att minska de socioekonomiska klyftorna i samhället och minska klyftorna mellan stad och land utan att bygga upp en byråkratisk koloss i form av ett fritidskort.

Jag har förståelse för att det alltid är roligt att kunna lyfta fram ett helt nytt namn, ett helt nytt begrepp och en helt ny reform, men även från regeringens sida måste man ibland backa, lyfta blicken lite och fundera på om det blir bra i slutändan. Lägger vi statens pengar rätt i slutändan? Använder vi skattebetalarnas medel på ett klokt sätt i slutändan?

När man lyfter blicken och tittar på fritidskortet blir svaret att man inte gör det. Man bygger upp en ny modell som, precis som ledamoten säger, ska se till att kriminella inte kan komma åt pengarna. Med denna modell finns det alltså risk för att kriminella kan komma åt pengarna, och därför behöver man bygga upp en ännu större administration kring det hela.

Vi har dock ett fungerande system i dag – via Riksidrottsförbundet, LSU, Folkbildningsrådet och friluftsorganisationerna – som vi hade kunnat utnyttja. Vi hade kunnat ge pengarna direkt till dem för att det skulle bli verkstad på samma sätt som det blev med de 250 miljonerna. De här pengarna ska inte läggas på byråkrati utan på att bygga upp anläggningar och på att stärka barns och ungas möjlighet till ett fritidsliv.