Fru talman! Jag tänker att det skulle vara jättebra om det verkligen var så att dessa barn också kunde få en plats i en aktivitet. Det är det både vi och Socialdemokraterna lyfter här i debatten. När vi ser ut över Föreningssverige och Kulturskolesverige är vi väldigt fundersamma över hur detta egentligen kommer att gå till. Att man har rätt till någonting innebär ju inte att möjligheten alltid finns.

Det är därför jag lyfter fram bekymret med till exempel idrottsytor, där jag tycker att regeringen borde ha gjort mer. Vi hörde i tidigare inlägg att de 250 miljoner som Riksidrottsförbundet fick under den här perioden har gjort jättestor nytta. Det vi kan se när pengarna direkt går ut till organisationerna är att man gör väldigt mycket för ganska små summor.

Men när pengarna i stället binds upp i dyra it-system för att administrera kortet – olika it-system som ska prata med varandra och prata med föreningarnas system – är det självklart väldigt dyrt. Där hade vi velat se en annan konstruktion, där mer pengar hade kunnat gå ut i föreningslivet och gynna barnen och där mindre hamnade i de byråkratiska systemen.

Det gläder mig att ministern uttrycker att man har lyckats få ned de kostnader som tidigare har beskrivits i de underlag som vi har kunnat ta del av inför behandlingen av den här reformen. Mitt bekymmer är att man kan få motsatt effekt när det visar sig att det faktiskt är fullt i föreningarna och när köerna är så stora i kulturskolan.

Skulle ministern kunna säga någonting om det? Kommer ni att utöka satsningarna på Kulturskoleklivet så att vi får fler pedagoger? Kommer det att fortsätta satsas pengar så att man kan utbilda fler ledare? Friluftslivet vill till exempel ha ett annat upplägg när det gäller de sociala avgifterna så att de får lika villkor som till exempel idrottsrörelsen och kan rekrytera ledare på samma villkor. Det är sådana här saker vi saknar i reformen.