Fru talman! Vi i Socialdemokraterna upprepar att det här är att börja i fel ände. Det vidhåller jag, för infrastrukturen för att ta emot eventuella nya barn och unga finns inte på plats. Det saknas ledare i vårt avlånga land, och vi har en enorm anläggningsproblematik. Med de problem som i dag finns blir det väldigt svårt för idrottsrörelsen att ta emot nya barn och unga. Detta är inte något som jag säger, utan det säger idrottsrörelsen själv. Det är den kritik som de främst för fram.

Om man hade börjat i rätt ände och gjort stora satsningar för att få bukt med de strukturella problem som vi ser inom idrottsrörelsen och sedan kanske presenterat ett förslag som det här hade vi haft en helt annan diskussion. Detta är en enormt kostnadsdrivande reform, och det är väldigt svårt att se varifrån alla pengar ska komma.

Nu säger Jakob Forssmed att vi får följa prisutvecklingen, vilket betyder att den här reformen bara kan bli dyrare och dyrare. Varifrån ska pengarna tas? Behöver idrottsrörelsen vara orolig för att de breda satsningarna på att bygga en stark idrottsrörelse uteblir därför att den här reformen bara kommer att skena iväg och bli otroligt kostsam? Varifrån ska pengarna komma?

Nej, jag kan tyvärr inte göra annat än att konstatera att regeringen tar med ena handen och utarmar hushållsekonomin för dem som har det allra svårast, och sedan ger man lite grann med den andra handen genom en symbolpolitik i form av ett fritidskort. Man ser inte till de strukturella problem som finns inom idrottsrörelsen, utan man kommer med ett förslag som plåster på såren. Det är fel väg att gå.

Jag håller med om att vi borde ha hittat lösningar på anläggningsproblematiken, men jag är beredd att göra detta tillsammans med övriga partier för att hjälpa idrottsrörelsen.

(Applåder)