Fru talman! Jag är inte förvånad över att Emma Ahlström Köster inte känner igen sig i den verklighet jag beskriver. Vi har två helt olika utgångspunkter. Ledamoten är moderat, och jag är socialdemokrat. Jag ser andra lösningar än ledamoten på de samhällsutmaningar som finns.

När det gäller det minskade deltagandet, som nämns här, vet vi allihop att pandemin hade en långtgående effekt på deltagandet i Föreningssverige överlag. Det är att trixa med siffrorna att nu hänvisa till det minskande deltagandet i den här debatten. Det är också ett sätt att förskjuta debatten till att handla om något annat än vad som görs här och nu för att faktiskt nå verkliga förändringar.

Om vi vill nå verkliga förändringar, och om Emma Ahlström Köster ändå håller med om den verklighet som idrottsrörelsen själv beskriver gällande bristen på ledare och en stor anläggningsproblematik över hela vårt land, borde man också vara villig att gå vidare med de satsningar som gjordes när pengarna inte användes för fritidskortsreformen. Vi ser ju vilka fantastiska resultat det har fått. Då hade Emma Ahlström Köster och Tidöpartierna kunnat stå här och vara väldigt stolta över de satsningar som de gjort för att öka antalet deltagare och för att nå nya barn och unga.

Men det är inte de satsningarna vi står här och pratar om i dag, tyvärr, för de var tillfälliga. I stället pratar vi om en administrativt väldigt tung reform, som kommer att kosta 2 miljarder i bara administrativa kostnader att få på plats. På sikt vet jag inte hur långt de pengar som faktiskt ska gå till själva reformen kommer att räcka när det gäller att nå fler barn och unga.

Kan Emma Ahlström Köster svara på frågan om varifrån pengarna ska tas i framtiden, om inte från den breda idrottsrörelsen?