Fru talman! Att skapa goda förutsättningar för barns fritid handlar om mer än pengar i handen. Det handlar om strukturer, sammanhang och människor. Därför menar vi socialdemokrater att den här reformen, fritidskortet, är att börja i fel ände.

Den svenska idrottsrörelsen fungerar inte som ett företag där en tjänst köps och levereras. Nej, idrottsrörelsen bygger på något helt annat: ideellt engagemang, lokal förankring och ledare som ger av sin tid på kvällar och helger för att barn och unga ska ha en meningsfull fritid. Det är föräldrar som tränar knattelag, ungdomar som dömer matcher och eldsjälar som håller igång föreningslivet i hela vårt avlånga land.

Fru talman! Om det inte finns en tränare som väntar eller en hall att träna i spelar det ingen roll hur mycket ekonomiskt stöd ett barn får, för möjligheten att faktiskt delta finns ändå inte där. Fritidskortet ger inga nya anläggningar. Fritidskortet ger inga nya ledare. Det är utmaningar som idrottsrörelsen själv lyfter fram som extremt kritiska. Fritidskortet riskerar att bli en dyr återvändsgränd och att urholka fungerande strukturer.

Fru talman! Samtidigt som regeringen presenterar ett fritidskort som lösning för att göra barns fritid billigare för de en ekonomisk politik som slår hårt mot de familjer som har det svårast. Matpriser, elräkningar och hyror har ökat kraftigt. Föräldrar i låginkomstfamiljer kämpar varje månad för att få vardagen att gå ihop. Höginkomsttagare har kompenserats för inflationen genom skattesänkningar, men för barn i socioekonomiskt utsatta hushåll har fritiden blivit ett privilegium snarare än en rättighet.

Det är dyrt att vara fattig, och i den verkligheten räcker inte ett fritidskort särskilt långt. Samtidigt påverkas även idrottsrörelsen av inflationen. Föreningar tvingas höja medlemsavgifter, hyror för hallar och planer stiger och materialkostnader ökar.

Verksamheterna har alltså också blivit dyrare, både för barnen och för föreningarna som ska ta emot dem. Det är ett dubbelt tryck som kräver strukturella lösningar. Mot den bakgrunden framstår fritidskortet som en dyr symbolhandling utan bärkraft.

Hur mycket pengar ska detta system sluka för att alls fungera när kostnaderna ökar på alla håll? Hur mycket måste staten skjuta till för att värdet av stödet inte ska urholkas år efter år? Och den viktigaste frågan av alla: Varifrån ska dessa pengar tas, om inte från breda, långsiktiga satsningar på hela idrottsrörelsen? Det är en farlig väg att låta ett administrativt system med höga fasta kostnader äta upp det utrymme som borde gå till verksamheterna själva – till hallarna, ledarna och föreningarna.

Fru talman! Vi socialdemokrater känner också en genuin oro för den kommersialisering som denna reform riskerar att driva fram. I grunden handlar det om en syn på barns fritid som något som kan styckas upp, prissättas och konkurrensutsättas, som om barn vore kunder och fritidsaktiviteter en marknadsvara. När stödet knyts till individen i stället för till verksamheten reduceras barnet till en prislapp. Olika aktörer, stora som små, förväntas konkurrera om samma hundralappar. Med den logiken gynnas de som redan har stark marknadsnärvaro, professionell administration och kapacitet att snabbt anpassa sig efter nya krav. Men det är sällan de aktörerna som verkar där behoven är som störst.

Det är ett systemskifte vi talar om – från solidarisk, folkrörelsebaserad föreningsidrott till ett marknadsstyrt stödsystem där det är barnets konsumentroll, inte dess delaktighet i en gemenskap, som står i centrum.

Vi socialdemokrater säger nej till den utvecklingen. Vi tror på gemenskap före marknad och på långsiktigt stöd till de verksamheter som når barnen där de är – inte på ett system där barn tvingas jaga stöd och föreningar tävla för överlevnad.

Fru talman! När regeringens fritidskortsreform fördröjdes och pengarna i stället tillfälligt fördelades direkt till föreningslivet uppnåddes ironiskt nog långt mer konkreta resultat på kort tid än vad fritidskortet som system kan leverera på lång sikt. Detta borde ha varit ett tydligt kvitto på vad som faktiskt fungerar. Men tyvärr var inte de satsningarna en del av regeringens långsiktiga politik. Dessa satsningar var engångsinsatser med medel som redan var avsatta för fritidskortet men inte kunde användas eftersom reformen inte var på plats.

Detta är, ärligt talat, absurt. Just dessa tillfälliga lösningar visade med all önskvärd tydlighet att verkliga resultat nås när vi börjar i rätt ände – när vi satsar på verksamheterna, människorna och platsen där fritiden faktiskt blir verklighet för barn och unga i stället för på symbolpolitik som läggs ovanpå strukturella problem.

Fru talman! Vi socialdemokrater vill investera i det som bär: i människor, mötesplatser och möjligheter.

Vi vill, gärna tillsammans med övriga partier i denna kammare, hitta en långsiktig och blocköverskridande lösning på den växande anläggningsproblematiken i vårt land. Det är inte hållbart att denna för idrottsrörelsen avgörande fråga ständigt skjuts på framtiden. Det krävs ett nationellt grepp – en strategi som erkänner att tillgången till idrottsanläggningar är en förutsättning för att idrott för alla ska kunna bli verklighet. Här behövs en bred politisk samsyn och en gemensam vilja att agera.

Vidare föreslår vi socialdemokrater direkta satsningar på idrottsrörelsen där det behövs. Det är därför vi går fram med förslag om att öka stödet till idrotten med 645 miljoner kronor. Av dessa vill vi att 345 miljoner ska gå direkt till föreningslivet, med särskilt fokus på utsatta områden och landsbygd. Vi föreslår 100 miljoner till parasporten för barn och unga, 200 miljoner för att utbilda 1 000 nya ideella ledare samt ökade resurser till fritidsledare, friluftsliv och kulturskola.

Fru talman! Vi är övertygade om att det är så vi skapar en jämlik, meningsfull och inkluderande fritid för alla barn i Sverige – inte genom fritidskortet, som hotar att försvaga det ideella föreningsliv som i generationer har burit upp vår demokrati, sammanhållning och gemenskap.

Det är också därför jag yrkar avslag på propositionen och bifall till reservation 1.

(Applåder)

I detta anförande instämde Lawen Redar (S).