Fru talman! Som ledamöter av denna kammare ställs vi då och då inför tanken: Varför engagerade vi oss i politiken? Vad var vårt syfte? Med vilken drivkraft gick vi in i det här uppdraget?

Under det senaste valet stod mitt valbudskap skrivet på min lilla vita elbil, mitt budskap till alla de människor och väljare som jag har mött genom livet. Där stod det med stora bokstäver: ”FÖR VARENDA UNGE.”

I min tidigare roll i församlingstjänst har jag tillbringat alltför många timmar på psykakuten tillsammans med unga människor som kämpar med psykisk ohälsa och suicidtankar – människor som egentligen vill leva men inte orkar med att kämpa. Då är det viktigt att man kan finnas där som stöd i samtal och leda dem till den rätta vården och hjälpen. Det var för dem som jag skrev ”för varenda unge”.

För mig är det viktigt med ett liberalt förhållningssätt som sätter individens frihet och egenmakt i centrum. Psykisk hälsa är en grundförutsättning för att människor ska kunna leva hela livet. Vi i politiken behöver ge de rätta förutsättningarna så att alla ska kunna leva livet hela livet, för det handlar ju om livet.

Jag är övertygad om att vi alla i den här salen har någon som står oss nära som på det ena eller andra sättet kämpar med psykisk ohälsa, för det är en av vår tids stora folksjukdomar. Därför ger det hopp att vi i alla partier här i Sveriges riksdag ställer oss bakom att det behövs en nationell strategi för perioden 2025–2034 för varenda unge, ja, för alla. Det finns såklart olika tankar om exakt hur detta ska genomföras, och dem får vi återkomma till.

Men det viktigaste är inte vi i den här salen, utan det är de som i dag behöver dessa förebyggande insatser för att leva med god psykisk hälsa. Visionen för strategin är att främja denna goda och jämlika psykiska hälsa där verkligen ingen ska hamna i tanken att den enda utvägen är att avsluta det egna livet.

De fyra övergripande målen pekar ut en riktning i de förflyttningar som vi behöver göra och som är viktiga. Målen är: en förbättrad psykisk hälsa för hela befolkningen, färre liv förlorade i suicid, minskade påverkbara skillnader i psykisk hälsa och minskade negativa konsekvenser på grund av psykiatriska tillstånd.

De fyra målen följs sedan upp av sju delmål. Jag vill särskilt lyfta fram delmål 2, ökade investeringar i barn och unga för en god psykisk hälsa genom hela livet.

Fru talman! Bland det viktigaste är att varje unge ska få en trygg uppväxt. När vi upptäcker att något inte är som det ska behöver vi direkt arbeta med tidiga insatser. Därför är det i förskolan som vi som samhälle verkligen kan se hur det kommer att gå för barnen och de olikheter som finns. Det är där vi kan starta det goda förebyggande arbetet i god tid för en god psykisk hälsa.

Men även utanför skoltiden behöver barnen en meningsfull fritid. Här blir hela vårt civilsamhälle en viktig samhällsbärare, och det ger mig hopp. Det handlar om varje fotbollstränare som ser varje unge, om varje scoutledare som lyckas hitta vad varje unge verkligen tycker är roligt att göra och om att varje kyrka öppnar sina dörrar, där alla ungar kan komma in och vara precis som de är. Civilsamhällets öppna famn ger mig i dag hopp, stort hopp.

Fru talman! För två veckor sedan hade jag förmånen att hemma i Jönköping besöka Frälsningsarméns arbete Vårsol. Det är ett samtalscenter för barn och unga som inte mår bra. De ger även stöd till unga som blivit sexuellt utsatta på nätet. Där fick jag sitta ned och fika med ett underbart gäng kuratorer som visade ett stort hjärta för varenda unge som de möter. I sina egna ögon såg de sig kanske inte som särskilt märkvärdiga, men i mina ögon var de samhällets hjältar. De mötte barn vars föräldrar missbrukar. De mötte barn vars föräldrar hade avlidit. De mötte barn som hade en nära anhörig som blivit frihetsberövad, barn som blivit sexuellt utnyttjade på nätet och barn som lever i familjer med våld.

De här människorna, kuratorerna, är inget annat än vårt samhälles hjältar. Deras verksamhet, berättade de, byggde till stor del på ett idéburet offentligt partnerskap – IOP, som det heter – tillsammans med regionen.

Vi agerar i den här salen. Anslagen förmedlas sedan till civilsamhället och till de här hjältarna. De når faktiskt ut till de barn som behöver hjälp. Det ger hopp – hopp för en nationell strategi där Folkhälsomyndigheten och Socialstyrelsen ska samordna och följa upp och där våra regioner och kommuner ska jobba tillsammans med civilsamhället. De ska samverka med den av regeringen utsedda nationella samordnaren för ett suicidpreventivt arbete.

Fru talman! Mitt i det mörker och i den dödsskuggans dal som en människa kan befinna sig i finns det en väg ut, ett ljus i mörkret och ett ljus på andra sidan tunneln. Många får just den hjälp de behöver, men fler behöver finnas där med sina hjälpande händer. Det är det som den här nationella strategin måste landa i.

Fru talman! Jag utmanar oss alla i den här salen, inklusive mig själv, att i dag kanske lyfta luren eller gå till den där människan och ställa den fråga som det ibland kanske tar emot att ställa, nämligen ”Hur mår du i dag?” och sedan också vara beredd på svaret.

(Applåder)