Fru talman! Tillståndet för den biologiska mångfalden i Sverige och i resten av världen är kritiskt. Forskare har konstaterat att förlusten av arter och ekosystem är ett lika stort hot som klimatkrisen. Av jordens cirka 8 miljoner växt- och djurarter riskerar nästan 1 miljon att utrotas. Vi är inne i det sjätte massutdöendet. Tidigare massutdöenden har orsakats av meteoritnedslag och geologiska processer, men den här gången är det mänsklig verksamhet som är orsaken till utrotningen.

Även här i Sverige går utvecklingen åt fel håll. Andelen rödlistade arter ökar. De största hoten mot djur och växter i Sverige är skogsavverkning och igenväxning av det öppna landskapets hagar och ängar.

Skogen utgör livsmiljö för en stor del av den biologiska mångfalden i Sverige och är hem för många hotade arter. Dagens intensiva skogsbruk påverkar många arter negativt. I stället för levande skogar med träd av alla åldrar, död ved och en blandning av trädarter består våra skogar i dag till stor del av planteringar med likåldriga granar eller tallar som avverkas långt innan de når sin maximala livslängd. Våra skogar brukas för att ge så hög ekonomisk avkastning som möjligt, och vi har ett skogsbruk som ensidigt prioriterar produktion – på den biologiska mångfaldens bekostnad.

Fru talman! I december 2022 enades världens länder om ett globalt ramverk för att stoppa artutrotningen. Enligt ramverket ska 30 procent av jordens havs- och landområden skyddas till 2030. Det är glädjande att ambitiösa mål finns på plats, men de kommer inte att nås utan ansträngning.

Sverige klarade inte att leva upp till något av de mål som sattes upp till 2020 inom ramen för konventionen om biologisk mångfald. Inte heller nås något av de nationella miljömålen med direkt koppling till den biologiska mångfalden. Det är ett klart underbetyg för ett rikt välfärdsland som Sverige. Det är tyvärr också ett kvitto på att miljöhänsyn fortsatt underställs kortsiktiga vinstintressen.

För att bryta trenden krävs nya styrmedel och ett förbättrat regelverk för att jord- och skogsbruk, fiske och andra verksamheter ska bedrivas hållbart inom naturens gränser. Det krävs också att vi skyddar områden med höga naturvärden från exploatering.

Hur svarar då regeringen på det här allvarliga läget? Tyvärr svarar den med brutala nedskärningar på naturvården. Resurser till skydd och skötsel av värdefull natur har kapats sedan regeringen tillträdde. Pengar till miljöövervakning och insatser för pollinatörer har dragits in. På EU-nivå lobbar svenska ministrar till och med gentemot andra länder för att stoppa viktig lagstiftning om restaurering av natur.

Under två års tid satt jag med i Miljömålsberedningen, som bland annat hade i uppdrag att lägga fram förslag på hur Sverige ska nå både internationella åtaganden om biologisk mångfald och de svenska miljömålen. Resultatet blev ett totalt misslyckande.

Miljömålsberedningen hade chansen att lägga fram historiskt viktiga förslag om att skydda de sista kvarvarande naturskogarna och om att skydda 30 procent av den svenska naturen, vilket hade varit helt i linje med de internationella avtal som Sverige är bundet av och som den här regeringen själv har ställt sig bakom. Men det blev tvärnej från högerpartierna.

Det här är nämligen en regering som kännetecknas av total likgiltighet inför hoten mot naturen. Lyssnar man på de senaste årens debatter om biologisk mångfald i den här kammaren inser man att högerpartiernas inlägg i anmärkningsvärt stor utsträckning handlar om hur de vill döda fler vilda djur snarare än om hur vi kan lösa krisen för den biologiska mångfalden.

Det är galenskap, för det här är en kris som i allra högsta grad drabbar oss själva. Ju mer mångfalden i naturen minskar, desto mer ökar jordbrukets och skogsbrukets sårbarhet för torka, översvämningar och stormar. Ju fler arter som dör ut, desto mer minskar möjligheten att i naturen hitta botemedel mot sjukdomar och tekniska lösningar på framtidens utmaningar.

För egen del tycker jag dock att djur och natur förstås har rätt att finnas bara för sin egen skull. Jag har förmånen att bo granne med ett naturreservat, och jag blir lika glad varje gång jag är där. Det är fint att tänka att det här är natur som ska bevaras för all framtid. Men kanske kan jag inte ens känna mig säker på det längre, för jag vet att det finns gott om politiker på högersidan som vill göra det enklare att upphäva naturreservat. Ja, vi som älskar naturen lever verkligen i en svår och sorglig tid.

Fru talman! Klimatet och tillståndet i ekosystemen hänger ihop. Stora mängder kol binds till exempel i haven, som också producerar en stor del av det syre som finns på jorden. För att de här ekosystemtjänsterna fortsatt ska fungera krävs att havens ekosystem bevaras och att den biologiska mångfalden värnas.

Forskning på kustekosystem har visat att det finns risk att de här miljöerna, som normalt binder mycket kol, i framtiden i stället kan bli utsläppskällor om miljötillståndet blir sämre. Klimatkrisen och havsförsurningen förstärker effekterna av andra havsmiljöproblem som övergödning och syrefria bottnar, vilket påverkar havens motståndskraft.

Trots ett omfattande och långvarigt åtgärdsarbete för en bättre havsmiljö finns det fortfarande mycket som visar att miljötillståndet i Västerhavet och Östersjön inte är bra. De största problemen är kopplade till övergödning, farliga ämnen, fysisk exploatering och fiske. Den svåra problematiken med syrebrist och döda bottnar i Östersjön består.

Det är dock viktigt att komma ihåg att det kan ge resultat när man väl tar till skarpa miljöåtgärder. På flera platser vid kusterna ser man positiva effekter av att utsläpp av fosfor och kväve har åtgärdats genom bättre rening. Havsörnarna var på 1970-talet nästan utrotade, men i dag har de kommit tillbaka. Förbud mot miljögifter har varit en mycket viktig faktor för denna framgång, vilket visar att politiska beslut gör skillnad.

Fru talman! För att vända den negativa trenden för naturen och den biologiska mångfalden behövs givetvis åtgärder inom en lång rad områden utöver dem jag har tagit upp här i dag. Vi behöver ett jordbruk som i mycket större utsträckning främjar artrikedom, där våtmarker bevaras och där djuren får gå ute. Vi måste också begränsa användningen av miljögifter i jordbruket. Den fysiska planeringen måste ta större miljöhänsyn.

Avslutningsvis vill jag återknyta till det jag sa i inledningen. Vi befinner oss i det sjätte massutdöendet. Artutrotningen tillsammans med den globala upphettningen och de föroreningar mänskligheten släpper ut samverkar i en planetär trippelkris. Ingen kommer att lämnas oberörd av dess konsekvenser.

Eftersom det är vi människor som har försatt oss i den här allvarliga situationen är det bara vi som kan och måste lösa den. Därför behövs politiskt ledarskap. Vi ska fortsätta bruka jord, skog och hav, men vi måste göra det på ett hållbart sätt. Ytterst är det naturens bärkraft som måste sätta gränserna för vad vi kan göra.

Jag yrkar bifall till reservation 10.

(Applåder)