Fru talman! Tack, Joakim Järrebring, för anförandet – ett anförande som jag i många delar kan hålla med om. Dock håller jag inte med om allt, av förklarliga skäl. Det är därför vi står här.

Joakim Järrebring nämnde i sitt anförande att regeringen vill att någon annan ska ta ansvar eftersom man inte gör det själv. Han sa också något i stil med att regeringen är rädd för att stöta sig med olika intressen.

I Joakim Järrebrings anförande hörde jag inte ordet ”äganderätt” nämnas en enda gång. Jag hörde inte någon gång att Joakim Järrebring berörde dem som faktiskt äger naturen, som Socialdemokraterna tydligen vill ta från dem.

Naturen blir inte till bara för att Joakim Järrebring står där. Det är faktiskt någon som äger marken och därmed också någon som sköter marken.

Att ge våra markägare långsiktiga spelregler så att de verkligen vågar sköta marken utan att riskera att staten ska komma och ta marken från dem är kanske det absolut bästa incitament som vi kan ge. Men jag noterar som sagt hur Joakim Järrebring inte med ett ord nämnde dem som äger marken, utan det var bara prat om att skydda mer och mer.

Ser inte Socialdemokraterna och Joakim Järrebring att vi i det här arbetet, med att skydda som vi ska göra, ändå krockar med den grundlagsskyddade äganderätten? Eller väger inte äganderätten tungt någonstans – väger naturen alltid tyngre än den grundlagsskyddade äganderätten för Socialdemokraterna?