Fru talman! Jag ska väl då för ordningens skull meddela att detta inte är min sista debatt. Jag återkommer i morgon i ett helt annat ärende.

Justitieombudsmännens ämbetsberättelse är en årligen återkommande genomgång av tillståndet i riket sett genom den lins som utgörs av anmälningar mot och klagomål på den offentliga verksamheten i Sverige.

Antalet anmälningar har ökat ganska dramatiskt under senare år, som vi redan har hört. Det ställer för all del krav på en alltmer effektiv organisation för att hantera alla dessa ärenden, men det är också en sorts temperaturmätare för tillståndet i landet. Frågorna som jag slås av är flera: Vad är det för anmälningar? Varför är de fler än tidigare? Är ökningen ett resultat av en ökad tillgänglighet, har det helt enkelt blivit sämre ställt eller har kraven ökat?

Genom ämbetsberättelsen får vi inblickar i detta.

Fru talman! Inledningsvis konstaterar chefs-JO Erik Nymansson följande: ”Hur väl demokratin fungerar avgörs i stor utsträckning av medborgarnas kunskaper och tillgång till fakta, och det är därför viktigt att vi kommunicerar våra beslut på ett bra sätt.”

Detta är förstås en helt central iakttagelse. Och som jag återkommer till alldeles strax handlar det inte bara om medborgarna utan också om det allmänna, alltså de myndigheter, kommuner och andra organisationer vi har för att sköta landet.

Fru talman! Jag vill ta upp två exempel från ämbetsrapporten, som har varit uppe vid konstitutionsutskottets både öppna och slutna sammanträden med justitieombudsmännen.

Justitieombudsman Katarina Påhlsson ansvarar för tillsynen inom kriminalvården, och en hel del annat. Men kriminalvården har som bekant tvingats till stora förändringar i takt med att antalet dömda ökar och i takt med att straffens längd också ökar. En konsekvens av detta har blivit att antalet dubbelbeläggningar, alltså fängslade som får dela redan små rum med andra, har ökat avsevärt.

Samtidigt har anmälningarna från intagna ökat kraftigt. Det kan självklart vara en fullkomligt rimlig reaktion på förändrade förutsättningar. Men det som ser ut som ett orsakssamband behöver inte alls vara det. Det är viktigt att komma ihåg. Samtidigt är det naturligtvis nödvändigt att utvärdera det och därefter ta ställning till om det, i så fall, är den sortens kriminalvård vi vill ha. Det är det minsta vi kan göra, tänker jag.

I det sammanhanget kan det också vara värt att tänka igenom hur tillsynen inom kriminalvård, polis med mera ska vara utformad. Precis som det har påpekats här finns alltså ingen ordinarie tillsyn; Justitieombudsmannens tillsyn är extraordinär.

Fru talman! Jag vill också uppmärksamma något som justitieombudsman Thomas Norling nämnde i ett svar på en fråga jag ställde, nämligen att det kan vara svårt att nå ut – apropå att kommunicera det man har kommit fram till – med resultat, iakttagelser och beslut som bygger på händelser i en kommun till alla andra kommuner, eller åtminstone till så många som möjligt. Jag tänker särskilt på de frågor som rör barnens rättigheter, att vara delaktiga i samtal som rör deras situation, att de blir lyssnade på och att eventuella beslut alltid utgår från barnets bästa.

Barnkonventionen har varit svensk lag nu i några år, och det är dags att på allvar ta itu med de delar av lagstiftningen som kanske ännu inte sjunkit in ordentligt överallt.

I en rapport från Unicef häromveckan konstaterades det att av de 131 rekommendationer som FN:s barnrättskommitté lämnat till Sverige har inte en enda genomförts. Inte en enda. Några är på gång, andra står still medan ytterligare några går åt fel håll. Det gäller exempelvis sådant som att sätta barn i fängelse.

Med det sagt känns det som ännu mer angeläget att skyndsamt utveckla, testa och utvärdera nya modeller för informationsspridning så att vi utan att tappa bort kravet på evidens ändå kan utöka den uppsättning verktyg och metoder som finns för exempelvis landets socialtjänster. Även Thomas Norling tog upp utmaningen att försöka nå ut med sina slutsatser, beslut, bedömningar och andra erfarenheter.

Konstitutionsutskottet har som jag nämnde både ett öppet och ett slutet sammanträde med justitieombudsmännen. Till det ska också läggas ett möte om budgeten, som självklart också påverkas av det ökande antalet anmälningar. En del kan hanteras genom effektiviseringar, medan annat sannolikt kräver fler händer. En tanke om att några av dessa händer skulle kunna vara i Göteborg kan ju glädja en västkustbo som jag.

Jag yrkar bifall till utskottets förslag att lägga ämbetsberättelsen till handlingarna.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 17 juni.)