Fru talman! I denna del av debatten kommer jag att begränsa mina kommentarer till ett par av de ärenden som vi behandlar. Jag kommer inte att beröra utskottets ställningstaganden, som jag givetvis delar, och inte heller ärendenas formella aspekter, vilka behandlas väl i betänkandet.

I stället vill jag fokusera på det sammanhang i vilket de granskade ärendena bör förstås. Kontexten är, som vi vet, en central del av hermeneutiken – alltså läran om hur en text eller ett uttalande bör tolkas på ett meningsfullt sätt.

Fru talman! Jag inleder med kontexten kring uttalandena som rör hur nya medborgarskap förvärvas.

I detta sammanhang vill jag citera Riksrevisionens granskningsrapport Migrationsverkets hantering av medborgarskapsärenden från den 25 mars 2025. Där står bland annat följande: ”Vid bedömningen av en ansökan om svenskt medborgarskap ska Migrationsverket pröva om personen uppfyller lagstiftningens krav. Riksrevisionen bedömer att rutinerna i vissa delar är otydliga och att det finns brister i både beslutsunderlag och handläggningssystem. Ett exempel är att Migrationsverkets bedömning av hemvist till viss del baseras på osäkra uppgifter. Samma sak gäller bedömningen av identitet. I nästan en tredjedel av beviljade medborgarskapsansökningar kan den sökande inte styrka sin identitet.”

Fru talman! Enligt Migrationsverkets statistik har cirka 410 000 nya medborgarskap beviljats från 2020 till och med mars 2025. Om vi tillämpar Riksrevisionens uppskattningar innebär det att i drygt 120 000 fall har den sökande inte kunnat styrka sin identitet – 120 000 på bara fem år och tre månader!

Detta är givetvis ytterst bekymmersamt, inte minst ur ett säkerhetsperspektiv. Det mest anmärkningsvärda är dock att detta har varit känt sedan lång tid utan att några effektiva åtgärder har vidtagits för att minska den sårbarhet som detta medför för landet.

Så sent som i januari 2025 fick Migrationsverket i uppdrag av regeringen att skärpa identitetskontrollerna i medborgarskapsärenden.

Det är också värt att påpeka att osäkerheten kring identitet ofta uppstår redan när en person tilldelas ett så kallat samordningsnummer, vilket ges till personer som ännu inte är folkbokförda i landet.

I en uppmärksammad artikel från 2019 rapporterade Dagens Nyheter att drygt 870 000 personer som inte är folkbokförda i Sverige hade fått ett samordningsnummer för att kunna leva och verka här.

Av dessa hade omkring 45 procent – alltså cirka 400 000 personer – inte styrkt sin identitet enligt Skatteverket. Detta trots att folkbokföringsförordningen anger att detta endast bör tillåtas i undantagsfall.

Fru talman! Liknande problem återfinns hos flera myndigheter. Medborgarskapsärendena utgör bara toppen av ett isberg som i förlängningen riskerar att gynna brottsligheten och hota landets säkerhet.

I en annan rapport från Riksrevisionen – denna gång från juni 2024 – fastslås följande: ”Myndigheternas processer, samverkan och regeringens styrning bidrar enligt Riksrevisionens bedömning inte tillräckligt till att korrekta och unika identiteter fastställs, och inte heller till att felaktigt registrerade eller utnyttjade identiteter upptäcks och åtgärdas.”

Fru talman! Detta är tyvärr den oroväckande bakgrunden till de uttalanden som utskottet har granskat vad gäller tilldelningen av nya medborgarskap.

Nu vill jag gå över till bakgrunden till det andra granskningsärendet jag vill kommentera.

Det gäller dåvarande utbildningsminister Mats Perssons uttalanden angående den svåra situationen på många av våra högskolor efter Hamas brutala angrepp på oskyldiga civila i Israel den 7 oktober 2023 och den våldsamma konflikt som därefter följt i regionen. Detta ledde till olika aktioner som i vissa fall urartade i hotelser och trakasserier, universitetslokaler som vandaliserades och undervisning som stördes.

Fru talman! Låt mig illustrera läget kring den 30 maj 2024, det datum då den intervju med utbildningsministern som nämns i betänkandet sändes i SVT.

Samma dag publicerade webbtidningen Universitetsläraren artikeln Propalestinska protester på flera lärosäten, där det framgår att vissa lärosäten hade valt att låsa dörrarna till flera lokaler för att värna arbetsmiljön. Tre lärosäten hade vidtagit åtgärder för att begränsa tillträdet till vissa byggnader.

Tre dagar senare, den 2 juni 2024, rapporterade Sveriges Radio att Mellanösternforskaren Anders Perssons kontor på Linnéuniversitetet i Växjö vandaliserats. I Expressen beskrev Persson händelsen som ”ett antisemitiskt hatbrott mot mig”.

Två dagar senare, den 4 juni 2024, rapporterade Upsala Nya Tidning om reaktioner från Uppsala universitets rektor, Anders Hagfeldt, efter att demonstranter avbrutit en examensceremoni: ”Händelsen i går leder till att bara de som ska delta i evenemang kommer att ha tillträde till universitetshuset tills vidare. Vi vill alltid vara så öppna vi kan, men måste också värna våra studenter och anställda.”

På frågan om universitetspersonal känt sig hotad av demonstranter med Palestinaflaggor svarade rektorn: ”Demonstrationsrätten och yttrandefriheten är fundament i en demokrati, men det är problematiskt när en grupp gör så att andras friheter begränsas. När människor blir rädda och vi inte kan hålla öppet tycker jag att demonstranterna gått över en gräns.”

Och på frågan om protesterna kan skrämma judar som studerar eller arbetar vid universitetet svarade han: ”Tyvärr är svaret ja.”

Fru talman! Så såg situationen ut vid flera av våra lärosäten under maj och juni förra året. Men det är viktigt att betona att detta sker under vad som kan beskrivas som den allvarligaste vågen av antisemitism i Sverige sedan andra världskriget.

Redan några veckor efter Hamas terrorattack kunde SVT Skåne rapportera: ”Judiska ungdomar trakasseras genom heilande och klotter. Antisemitismen har blossat upp igen på skolor i Malmö.”

Och vecka efter vecka – som bland annat står att läsa i Sydsvenskans reportage av Inas Hamdan – har demonstranter i flera städer öppet hyllat Hamas och skanderat på arabiska att staten Israel ska förgöras.

För ett par veckor sedan, den 5 juni 2025, publicerade Brottsförebyggande rådet en rapport med titeln Antisemitiska hatbrott.

Några dagar senare, den 11 juni, sammanfattade Ulrika Knutson, ordförande i Svenska kommittén mot antisemitism, rapportens innehåll i ett debattinlägg med rubriken Det är en skam att svenska judar dödshotas.

Hon konstaterar: ”Hat och hot mot svenska judar har ökat kraftigt, efter Hamas attack mot civila israeler den 7 oktober 2023 och det efterföljande kriget i Gaza.”

Till och med, som vi vet, har en riksdagsledamot medverkat till att sprida grov antisemitisk hatpropaganda.

Mot denna bakgrund kan det vara befogat att – som Susanna Birgersson gjorde i Göteborgs-Posten den 4 augusti 2024 – ställa sig följande frågor: ”Hur länge till kommer det finnas judiskt liv i Sverige? – – – Hur många kommer fortsätta att försöka ingjuta kunskap och stolthet över den judiska identiteten hos sina barn – när just den identiteten gör dem till måltavlor för trakasserier på svenska skolgårdar och i svenska klassrum? Hur många kommer låta identiteten blekna? Hur många kommer lämna landet?”

Detta är den sorgliga kontexten till de uttalanden av utbildningsministern som behandlas i betänkandet. Det kan konstateras att det var fel av ministern att säga att ”man tvingas stänga en del universitet”, även om det i samma intervju framkommer att vissa lokaler hade stängts, vilket överensstämmer med verkligheten.

Avslutningsvis vill jag understryka att inget av det jag sagt syftar till att förminska det lidande som det palestinska folket upplevt under Israels krig mot Hamas eller att rättfärdiga den israeliska statens agerande i detta krig.

Överläggningen var härmed avslutad.

Utskottets anmälan lades till handlingarna.