Fru talman! Nu närmar vi oss slutet på detta maratongranskningsbetänkande som handlar om vissa frågor rörande statsrådens tjänsteutövning. En del av frågorna har ni hört om i de senaste sex sju anförandena, och även jag kommer att upprepa en del av vad som har sagts.

Låt mig börja med Migrationsverkets handläggning av medborgarskapsärenden och regeringspartiernas fokus på att det ska bli mycket svårare att bli svensk medborgare. Detta fokus är och var så starkt att fyra partiledare gemensamt i november 2024 gick ut i en debattartikel och meddelade en avsikt att pausa utfärdandet av nya medborgarskap till dess att en ny lag är på plats.

Anmälan, som kom från mitt parti, uppmärksammade bland annat att medborgarskapsärenden är myndighetsbeslut som Migrationsverket fattar och att det, som i all annan förvaltning, ska ske så snabbt och så enkelt som möjligt. Ingen har heller påpekat att det faktiskt drabbar en hel del människor som med all rätt har möjlighet att söka svenskt medborgarskap. Den absoluta majoriteten är ju inte farliga människor.

Jag noterar därför med viss förfäran att migrationsministern har kommenterat utskottets arbete med denna anmälan med att det visar på skillnader mellan ”en regering som offensivt ser till att farliga personer inte får medborgarskap i Sverige och en opposition som lägger tiden på att anmäla enskilda meningar i debattartiklar”.

Jag kommenterar inte detta vidare. Enligt andra regeringsmedlemmar är jag ju dessutom bara en tomte eller ett troll.

Detta blir samtidigt en övergång till ett ärende som väckte en del uppmärksamhet när samma minister, då ansvarig för biståndsfrågor, hävdade att det förekom upp till sju led i förmedlingen av biståndsmedel från regeringen via Sida till mottagare i biståndsländerna.

Det visade sig småningom vara ett enda undantagsfall, där två av de sju leden avser regeringen till Sida och Sida till de svenska organisationer som svarar för själva fördelningen av arbete och resurser. I normalfallet talar vi om två tre led eller maximalt fyra led. Det må vara så. Statsrådets uppgifter har förklarats bygga på muntliga uppgifter från Sida. Konstitutionsutskottet påpekar därför att det är angeläget att sådana muntliga uppgifter också dokumenteras för att kunna spåras i efterhand.

Jag har förstått av uppgifter i pressen att det understundom kan finnas önskemål om ”no paper trail”, alltså inga spår på papper. Men det är givetvis, och med det jag nyss sagt, inget som jag personligen skulle stötta. Det underlättar vårt gemensamma arbete i KU om saker som kan uppfattas på olika sätt faktiskt också dokumenteras, vare sig det gäller anställningar och uppsägningar, trålfiske, medborgarskap eller biståndsfrågor.

Fru talman! Konstitutionsutskottet har också granskat energi- och näringsministerns uttalande om det statligt ägda företaget Vattenfall och huruvida bolaget har haft kompetens att beräkna den så kallade kapacitetsfaktorn för olika kraftslag på ett, enligt statsrådet, korrekt sätt.

Det står självklart statsråden fritt att delta i samhällsdebatten på olika sätt. Det ska snarare välkomnas än undvikas, och det är en uppfattning som delas av utskottets ledamöter. Men som statsråd får man nog vara beredd på att ens uttalanden granskas, och utskottet konstaterar därför att ”formuleringar i uttalanden som i onödan riskerar att skada ett bolags trovärdighet och affärsmässighet bör undvikas”. Jag delar naturligtvis den uppfattningen.

Slutligen, fru talman, förekommer i det här avsnittet av granskningsrapporten också en anmälan avseende en presskonferens där det lämnades uppgifter om en kommande proposition där det, enligt pressträffen, skulle föreslås införande av trålningsförbud i skyddade marina områden längs de svenska kusterna.

Det framgick emellertid inte helt klart för närvarande medier och andra att propositionen i fråga är en så kallad inriktningsproposition med förslag som inte i alla avseenden kan betraktas som skarpa. Att propositionen dessutom inte fanns tillgänglig vid pressträffen bidrog till att öka osäkerheten om vad det egentligen handlade om.

Här handlar det om att minska riskerna för missförstånd. Allra enklast hade det förstås varit att inte ha någon presskonferens förrän propositionen fanns på plats. Utskottet påpekar också att det hade varit värdefullt om det av inbjudan hade framgått vilken sorts proposition det var tal om och att det självklart hade varit bättre om propositionen hade funnits tillgänglig vid tillfället.

Det är också min uppfattning att det bör vara praxis att kunna tillhandahålla den dokumentation som avhandlas och att innehållet beskrivs korrekt, både i samband med inbjudan och under själva presentationen.

I den mån man kan se någon gemensam nämnare för dessa fyra ärenden, med eller utan kritik från utskottet, är det med all respekt någonting som kanske kan klassificeras som fort men fel.

Med detta sagt ber jag att få tacka för ordet för den här gången. Jag återkommer inom kort i ett annat ärende.