Fru talman! Konstitutionsutskottets ordförande använde inledningsvis en retorisk modell med frågan hur långt ett snöre är. Jag ska inte svara på hur långt ett snöre är, men vi kan möjligen i stället tala om hur långt snöret är. Då finns det någonting som går att beskriva i ord – så här långt är det vi talar om. Sedan kan vi ha olika värderingar.

Det där är någonting att ta till sig när man funderar på hur konstitutionsutskottet genomför sin granskning. Först kommer det in en anmälan. Då sätter ett utredningsarbete igång. Man tittar på vad som har förekommit, vad det finns för underlag som beskriver det och hur liknande fall har bedömts tidigare. Då är vi oftast ganska tydliga i våra positioner – det där var fel, det där var rätt. Men så småningom går vi in i en annan fas, där vi börjar problematisera, diskutera och försöka sätta oss in i varandras synpunkter för att på så sätt ”värdera samman” en bild.

Jag såg en skämtbild på Facebook där två män stod och granskade en siffra. Den ena stod på ena sidan och sa: Det är en sexa. Den andra stod på andra sidan och sa: Det är en nia. Så småningom kom dessa matematiskt sinnade personer fram till att de kunde enas om att det var 7,5 plus minus 1,5. Det är en ganska bra bild av hur vi resonerar.

Men det är viktigt vad orden står för. Ord har betydelse. När vi har fördjupat och förtydligat tankesättet, möjligen även förbättrat det lite grann inför framtiden, ska vi naturligtvis göra en bedömning. Då är det kanske snarare en fråga om uppsåt eller ambition än om vad som faktiskt har inträffat. Vi tar del av ärendena och behandlar dem. Vi lyssnar på varandra och drar lärdomar.

Fru talman! Jag tänkte i någon mån kommentera två av dagens ärenden. Det första, som jag ska behandla lite granulärt, gäller vice statsministerns kommunikation på en social medieplattform. Det är ett fall där det går att säga hur långt snöret är. Det där blev fel. Det stämde inte. Då ska man säga det och stå för det. Helst ska det inte bli fel, men när det blir det kan vi också fråga oss: Är vi alla felfria? Går detta att ursäkta? Kan det ses som ett misstag, eller gjordes det med uppsåt? Att avsikten skulle ha varit att faktiskt vilseleda har vi inget stöd för. Jag vill också säga att det är skönt att vi har statsråd som är mänskliga i sitt beteende och inte är som maskiner. Dessutom har man i det här fallet vidtagit rättelse.

I det andra ärendet har det varit betydligt mer komplicerat. Nu är vi inne på ordens betydelse. Det handlar om statsministerns, de två statsrådens och partiledarens debattartikel. Den formulering som har varit föremål för väldigt mycket diskussion är: ”Innan de nya kraven för medborgarskap är på plats finns det anledning att agera mot att medborgarskap utfärdas enligt den nuvarande lagstiftningen.” Det är ett uttalande som det säkert kan påstås att någon missförstod eller kunde missförstå och så vidare – vi har hela skalan. Vi grävde ned oss ganska djupt i skyttegravarna i diskussionen. Men så småningom kunde vi enas om att det fanns en risk för att det skulle missförstås men att vi inte har några bevis för att så faktiskt skedde. Det finns heller ingenting som tyder på att myndigheterna verkligen agerade i enlighet med uttalandet.

Då kommer vi in på frågan: Vad var ambitionen? Om ambitionen var att påverka myndighetsagerandet ska man naturligtvis kritiseras för den saken och inte bara för att uttalandet kan missförstås. Men det går inte att styrka att så var fallet. Om syftet i stället var att påvisa hur skyndsamt och viktigt ärendet är att åtgärda, vilket har framförts från regeringssidan, blir det ett annat politiskt ställningstagande. Även där blir frågan: Hur ska vi tolka det? Jag tror inte att jag avslöjar en alltför stor hemlighet om jag säger att oppositionssidan drog lite mer åt ett håll och regeringssidan åt ett annat i den här frågan. Jag tror att alla inser att det finns en politisk aspekt, även om bedömningen ska vara så sakligt baserad som möjligt.

Fru talman! Det leder mig till den slutgiltiga bedömningen. Som alla har sagt måste vi skilja på vad som är politik och vad som är formalia. Sedan är det inte en glasklar gräns. Just därför behöver vi ha den här förmågan att hantera ord. Det är inte bara så att det gäller att nå enighet; diskussionen fördjupar analysen och beskrivningen av hur vi på ett bättre sätt ska kunna dra lärdomar inför framtida hantering.

Jag välkomnar att vi har ett enigt betänkande, att vi har kunnat komma överens och att vi alla står upp för den centrala uppgiften att försöka förstå – att inte bara anta vad som var syftet utan diskutera ärendena i sak och värdera dem. Det är först då lärdomarna kommer.

Hur långt är ett snöre? Jag vet inte, men låt oss välja att mäta snörstumparna individuellt och inte börja med ett antagande som leder till någon förminskning av andras ambitioner. Jag tror att alla som sysslar med politik i Sverige vill väl. Jag tror att alla har ett gott syfte. Just därför förtjänar det där snöret att mätas noggrant.