Fru talman! Konstitutionsutskottet är som bekant riksdagens äldsta utskott. Uppdraget att granska regeringens och statsrådens arbete kan som sagt spåras ända tillbaka till början av 1800-talet.

År 1809 stod Sverige inför en helt ny situation. Kungamakten hade missbrukats, och förtroendet för regeringen hade fullständigt urholkats. Därför beslutade riksdagen att skapa en permanent kontrollmekanism, vilket blev ett av resultaten av 1809 års regeringsform.

Det som först var ett utskott för grundlagsfrågor blev konstitutionsutskottet, med en tydlig tanke: Staten skulle kontrolleras löpande och inte bara vid de ordinarie riksdagssammanträdena, som vid den här tiden hölls vart femte år.

Två kontrollnivåer lades fast: juridisk prövning och ansvarsbedömning. KU skulle se till att statsrådens beslut var både formellt korrekta och politiskt ansvarsfulla. Men under 1950-talet konstaterade utskottet självt att den politiska delen av granskningen börjat spela ut sin roll. Fokus behövde flyttas från partipolitisk kritik till faktisk förvaltningsgranskning.

Med grundlagsreformerna på 60- och 70-talen och införandet av misstroendevotum blev KU:s roll ännu tydligare. Det handlar om att säkra förvaltningsrätt, konstitutionell lydnad och korrekt myndighetsutövning, inte om att recensera regeringens politik. KU är ett utskott som står mitt emellan juridik och demokrati.

Det sista steget mot det KU vi har i dag togs, som vår ordförande nyss nämnde, för bara kanske tio år sedan. Då lades partipolitiken helt åt sidan, förhoppningsvis en gång för alla.

Fru talman! Ibland kan en formulering väcka mer diskussion än det sammanhang den är hämtad ur. Så var fallet med den debattartikel som tre av regeringens statsråd tillsammans med Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson skrev i november 2024.

Det är utskottets uppgift att bedöma hur regeringen kommunicerar med myndigheterna och inte vad regeringen vill uppnå med sin politik. Men låt oss inte fastna i semantik, utan låt oss se till verkligheten som gömmer sig bakom orden.

Artikeln skrevs när Sverige bar på djupa sår från det arv som den nya regeringen övertog 2022. Det var inflation, elkris, gängvåld, bristande tillväxt, vårdköer och en skola i fritt fall. Och inte minst: ett medborgarskap som i praktiken förlorat sitt värde.

Det var mot den bakgrunden som Tidöpartierna presenterade ett antal reformer och förslag som handlade om att få Sverige att fungera igen. Dessa reformer är inte lösryckta förslag, utan de är förlängningar av det Tidöavtal som utgör regeringssamarbetets fundament. Det är en handlingsplan för att återuppbygga ett land i kris. Låt mig kort utveckla några av dessa reformer.

Att döma fler brottslingar är bara början. Vi måste också kunna verkställa straffen. Därför gör regeringen och Sverigedemokraterna en historisk satsning på att bygga ut kriminalvården. Men det handlar också, för första gången, om att hyra fängelseplatser utomlands. Avtalet med Estland, som ger plats för upp till 600 intagna från våren 2026, är ett bevis på att man menar allvar. Kapaciteten anpassas till verkligheten.

I kampen mot gängen prövas nu särskild lagstiftning. Att gängen infiltrerar myndigheter, spränger bostadshus och sätter skräck i hela bostadsområden är något som vi inte längre kan behandla med gamla metoder. När det gäller skuggsamhället måste vi säkerställa att den som saknar rätt att vara här också lämnar landet.

Låt oss särskilt stanna vid medborgarskapsfrågan, det vill säga den del som KU har granskat. Under alltför lång tid har det svenska medborgarskapet blivit en formalitet – ett dokument. Det är inte längre en symbol för tillhörighet, lojalitet och ansvar. Det behöver förändras. Det är också en uttalad del av Tidöavtalet att stärka medborgarskapets värde. Den som får ett svenskt pass ska vara redo att fullt ut vara en del av Sverige, juridiskt, socialt och kulturellt.

Det var i det här sammanhanget som man i debattartikeln uttryckte den kanske mest diskuterade meningen i vårt utskott: ”I den mån det är möjligt ska därför åtgärder vidtas för att hindra att fler svenska medborgarskap utfärdas, fram till dess att den nya lagstiftningen träder i kraft”.

I sin helhet är debattartikeln mycket tydlig. Det handlar om en politisk viljeinriktning, inte ett försök att påverka myndighetsutövning utanför lagens ramar. Statsråden har också varit mycket tydliga i KU:s granskning med att alla åtgärder ska ske inom gällande rätt. Det efterföljande regeringsuppdraget till Migrationsverket om stärkt säkerhetsperspektiv är ett exempel på just det.

Fru talman! Det är alltså inte politiken som är problemet utan risken för tolkningsutrymme. Därför är KU:s granskning viktig. Goda reformer kräver tydlig kommunikation.

De övriga ärenden som utskottet haft att granska under året kommer vi att utveckla vidare under respektive block i denna debatt. Det gäller såväl de sakområden där enighet råder som dem där mer principiella skillnader har blivit synliga.

Jag vill avslutningsvis rikta ett tack till utskottets ledamöter och kansliet för det gedigna arbete som ligger bakom årets granskning. KU:s granskning är en gemensam angelägenhet, inte bara för regeringen eller oppositionen utan för hela riksdagen och i förlängningen hela det svenska folket.

Med detta, fru talman, önskar jag trevlig sommar och tackar för ordet.