Fru talman! Så här i sommartid är ordningen att vi i konstitutionsutskottet lägger fram vårt omfattande granskningsarbete utifrån alla de anmälningar som kommit in från riksdagsledamöter. I en del fall framför vi att det föreligger brist i regeringens agerande, och i ytterligare några handlar det kanske mer om att som en god revisor göra en del påpekanden som i sin tur kan vara lärdomar inför framtiden. Oavsett begrepp bör ställningstaganden och underlag ses som viktiga redskap i regeringsarbetet framöver.

Fru talman! Jag ska här ta upp en del ärenden i vår granskning utifrån vikten av att regeringen förankrar sina ställningstaganden i riksdagen inför EU-förhandlingar.

I Sverige finns ett starkt folkligt stöd för EU-samarbetet. Det brukar ligga på drygt 60 procent i opinionsundersökningar. Sedan Sverige blev medlem för 30 år sedan tycks stödet ha ökat ytterligare. En stor del i detta bygger av allt att döma på att EU-frågorna som regel har en god förankring i det parlamentariska arbetet, såväl i de olika utskotten som i den för ändamålet fungerande EU-nämnden.

I princip varje beslut som ska tas i EU-sammanhang passerar den svenska riksdagen. I EU-nämnden förankras och diskuteras regeringens ståndpunkter inför ministermötena i Bryssel.

Vid ett besök som konstitutionsutskottet genomförde tidigare under riksdagsåret i Bryssel framhöll såväl Sveriges ambassadör som företrädare i kommissionen och parlamentet den betydelse och den styrka det innebär att kunna hänvisa till den parlamentariska förankringen. Det är inte enbart en fråga om regeringens ståndpunkt, utan den vilar på en bred bas av svenska folket och har då en mer långsiktig prägel. Därför är regeringens ansvar för att hantera förberedelser inför förhandlingar viktigt att följa upp.

I granskningsarbetet har en del anmälningar kommit in utifrån hur regeringen förhåller sig till EU-nämnden. En av anmälningarna till utskottet har inneburit att landsbygdsminister Kullgrens agerande i rådet i frågan om fiskekvoter har granskats. Vi har lyssnat på en del reflektioner om detta. Utgångspunkten inför förhandlingarna med övriga länder var att kvoterna skulle minska, inte öka. Bakgrunden är den situation som råder i Östersjön. Den allvarliga situationen bekräftas också av mina egna kontakter med såväl forskare som småskaliga fiskare utefter Skånes och Blekinges kuster.

Regeringens ståndpunkt inför förhandlingarna var att fiskekvoterna för sill och strömming i Östersjön inte borde öka utan minska jämfört med gällande kvoter, och regeringen skulle driva på för att minska kvoterna på 55 000 ton. Även om Sverige var ensamt om denna linje i förhandlingarna var riksdagens och även regeringens tydliga besked inför förhandlingarna att gå in med denna utgångspunkt.

Beslutet efter förhandlingarna innebar dock att de totala tillåtna fångstmängderna för central strömming och sill i stället ökade med 108 procent och för bottnisk strömming med 21 procent. Och Sverige ställde sig bakom detta.

Den uppgift KU har haft att granska är dock inte sakfrågan i sig utan snarare hur ministern agerade utifrån och förhöll sig till det mandat han fick med sig från riksdagen.

Fru talman! I ärendet har vi ställt skriftliga frågor till departementet. Dessa följdes upp med en öppen utfrågning med Peter Kullgren. Vid utfrågningen fick Kullgren redogöra för förhandlingarna, och han informerade om att beslut om fiskekvoter fattas av rådet med kvalificerad majoritet och som ett paket.

Han beskrev förhandlingarna som att kvoterna hela tiden drevs upp av de övriga Östersjöländerna. Om Sverige hade sagt nej till det bud som lades fram hade det lett till att ytterligare minst 15 000 ton fisk hade tagits upp ur Östersjön. Att den minskning som eftersträvades i stället blev denna betydliga ökning motiverade han därav med att den kunde ha blivit ännu högre om han inte hade gått med på den nivå som det nåddes enighet kring.

Fru talman! I detta sammanhang finns kanske anledning att betona det som framförs i utskottets ställningstagande: att regeringen har möjlighet att söka förnyad kontakt med EU-nämnden. Så har skett under pågående förhandlingar vid tidigare tillfällen. Det är möjligt – rent av troligt – att Kullgren, om han hade beskrivit situationen så som den utspelade sig i förhandlingarna, också hade fått EU-nämndens acceptans för sin linje.

Det som dock kan sägas vara avgörande för att anmälan ska resultera i just ett påpekande – som en god revisor sa, som vi nämnde tidigare – och kanske inte en uttalad brist får som jag ser det anses vara den sammanfattning som EU-nämndens ordförande gjorde i samband med överläggningarna. Den slutsatsen gick ut på att Sverige skulle inta en restriktiv hållning och verka för att hålla kvoterna nere så långt möjligt och att det inte enbart skulle handla om en minskning.

Kullgren tolkade också, oavsett tidigare framförda utfästelser i riksdagen, sitt uppdrag på det sättet, att denna eftersträvade minskning i stället kunde resultera i den ökning som blev fallet.

Jag vill ändå säga att lärdomar i högsta grad finns att dra för kommande tillfällen. Ministrar har som sagt vid tidigare tillfällen också tagit förnyad kontakt med EU-nämnden för att få stöd i vissa frågor.

Fru talman! Utskottet har också granskat regeringens information i EU-nämnden om en not om sänkt skyddsstatus för stora rovdjur. Tidigare talare har redogjort också för det.

Det framhålls i vårt granskningsbetänkande att dokument som rör övriga frågor på en rådsdagordning ofta kommer sent. Regeringen kan inte alltid styra över det. Men utskottet förutsätter att regeringen så långt möjligt inom ramen för EU-samarbetet verkar för goda tidsmarginaler, i syfte att underlätta för riksdagen att vara delaktig i frågorna.

Också i detta sammanhang vill vi trycka på vikten av att förankra beslut för att ha en stark förankring och möjlighet att agera med styrka i EU-sammanhangen.

Fru talman! Det togs också upp en brist, som vi har framfört, gällande finansministerns hantering av interpellationssvar. Rutinen att överlämna ett skriftligt svarsutkast till riksdagen inför en interpellationsdebatt menar vi bidrar positivt till hur frågeinstitutet fungerar. Det är en god ordning som bör upprätthållas.

Av granskningen vi gjort framgår att det skriftliga svarsutkast som skickades till riksdagen inför den aktuella interpellationsdebatten inte korresponderade med det svar som finansministern senare gav i kammaren. Det framhålls att det berodde på ett förbiseende inom departementet.

Praxis åsidosattes. Det finns anledning att beakta detta inför kommande arbete. Vi landade i att det var ett bristfälligt agerande.