Fru talman! Jag ska se om jag kan hålla mig till svenska hela vägen.

Riksdagen har, som jag sa i mitt förra anförande, ett förhållande med regeringen som i vissa avseenden ska vara strukturerat och förutsägbart och ge möjlighet till ansvarsutkrävande. Jag kommer att återkomma till detta även i det här sammanhanget.

Alla ledamöter har som bekant möjlighet att ställa muntliga frågor till statsråden här i kammaren. Vi kan också skicka skriftliga frågor, där vi oftast får svar inom en vecka, och vi kan begära interpellationsdebatter, som också ska äga rum inom en viss tid. Som många ledamöter erfarit är det kanske oftare förknippat med fördröjningar eller till och med att statsråd ställer in med kort varsel. Det är förstås inte alls bra.

Ett av årets granskningsärenden handlar om just ordningen vid en interpellationsdebatt. Praxis säger att den ledamot som begärt debatten och fått de formella grunderna prövade och inte sällan förtydligade av kammarkansliet ska få statsrådets första och direkta svar skriftligt dagen före debatten, så att ledamoten kan förbereda ytterligare inlägg.

Detta är ju en rimlig tingens ordning, kan man tycka, och som alla andra rutiner ska den förstås ses över emellanåt. Världen utanför kan ju komma att förändras. I det här fallet handlar det om ett svar från finansministern som vid själva tillfället för debatten visade sig inte vara detsamma som statsrådet hade lämnat i förväg.

Nu fick jag intrycket att den ledamot som fick det annorlunda svaret ända fann sig i situationen och kunde genomföra debatten i stort sett som planerat. Det hela kan möjligen rubriceras som ett misstag från Regeringskansliets sida, men icke desto mindre har KU funnit det lämpligt att ta upp det.

Gott så, tänker jag. Det är bra att praxis och överenskomna rutiner hålls och inte tillåts förfalla. Jag föreställer mig att ingen ligger sömnlös för detta, men utskottets påminnelse om vikten av att rutiner följs är en del av vår granskning.

Fru talman! Regeringen svarar för Sveriges utrikespolitik, men riksdagen har dels ett utrikesutskott, dels de båda nämnderna Utrikesnämnden och EU-nämnden där regeringen förankrar sin politik i utrikesfrågor. De båda nämnderna har, som har sagts flera gånger, förekommit i årets granskning, den senare i ett par frågor om rovdjur respektive strömmingskvoter.

EU-nämnden har sina speciella utmaningar, på så vis att regeringen alltså ska förankra de ståndpunkter som Sverige representerar i det europeiska samarbetet i unionen. Dessa ståndpunkter baseras ibland på underlag som distribueras sent men där nämnden ändå förväntas göra så gott den kan i ett sent skede.

Anmälan avseende rovdjuren, i första hand varg, men också lo och björn, var baserad på en not, ett tanke-papper, ett non-paper, eller ”une note”, som man kanske säger i Bryssel. Det är alltså inte fråga om ett beslutsunderlag, och följaktligen togs det upp under punkten Övriga frågor.

Anmälan rörde också notens faktiska beslutskraft, om den möjligen tilläts bli större än vad den ska vara avseende de stora rovdjurens skyddsstatus, och om det är rimligt att en not under punkten Övriga frågor ska vara vägledande och bindande för ny politik på området. Statsrådet förklarade vid KU:s utfrågning att regeringens politik avseende vargstammens storlek och skyddsstatus är densamma som tidigare och att status för lo och björn skulle kunna komma att förändras om nya data visar på att antalet djur ökar.

Jag tackar å hela Miljöpartiets vägnar min kollega från Vänsterpartiet, ledamoten Gonzalez Westling, för hans omsorg om våra möjligheter att se skillnad på lo och varg. Jag tror att jag kan säga med stor säkerhet att vi kan det!

Fru talman! Konstitutionsutskottet granskar mekanismer, kommunikationskanaler och förutsättningar – men allt utifrån våra lagar. En granskning kan leda till kritik, för all del, men kanske ännu viktigare i bästa fall också till förbättringar i rutiner baserat på samförstånd.

För egen del finner jag det ändå angeläget att alltid också sätta ärendets juridiska och konstitutionella natur i relation till vad det faktiskt handlar om. Det jag menar är att om det handlar om fiskekvoter kan vi diskutera de formella förutsättningarna för att förhandla utifrån den ena eller andra utgångspunkten. Det är okej. Men det är svårt utan att också ta in betydelsen av beslutet, om det som i det här fallet äventyrar fiskbestånden i Östersjön en lång tid framöver.

Vi har redan i 2 § i kapitlet om statsskickets grunder i regeringsformen följande formulering: ”Det allmänna ska främja en hållbar utveckling som leder till en god miljö för nuvarande och kommande generationer.”

De övriga länderna runt Östersjön som är medlemmar i EU har liknande formuleringar som i varierande grad talar om skydd för miljön och om att hushålla med resurser för kommande generationer.

Fru talman! Jag har förståelse för att det för årets ärenden som har berört dels fiskekvoter, dels rovdjursstatus – eller om man så vill mängden strömming i Östersjön respektive antalet vargar i Sverige – är nödvändigt att diskutera detaljer avseende vad som sagts, vem som sagt vad och vilka siffror som har använts. Statsrådet upprepade vid flera tillfällen under KU:s utfrågning att när det handlar om eventuell jakt på lo och björn behövs det mer data, och om dessa data är korrekta kanske skyddsstatusen för dessa djur också kan sänkas från strikt skyddad till skyddad.

Men någonstans skaver det när våra absolut grundläggande uppfattningar, så som de uttrycks i grundlagar i länderna runt Östersjön, ändå inte förmår ta vara på de värden som fisk i hav och djur i natur utgör. Ekonomisk tillväxt i all ära, men den kan inte få tillbaka fisk eller utrotade djur.

Det finns diskussioner om naturens rättigheter som förs bland forskare inom det juridiska området. Det är också centrala begrepp för många urfolk och minoriteter i hela världen. Jag tänker att det kan vara värt att ta kunskapen om dem på allvar, liksom att faktiskt försöka förstå sådana förutsättningar, för att bättre kunna nå gemensamma lösningar som upplevs som rättvisa. Vi har en bit kvar att gå på den vägen, och jag tror inte att vi kommer att se detta i år eller nästa år. Men kanske kan vi någon gång i framtiden föra den sortens diskussion.

Slutligen, fru talman, gäller det Utrikesnämnden. Anmälan till KU menade att en så betydande ändring av praxis som en fångutväxling borde ha föregåtts av ett samråd med Utrikesnämnden. Här står ord och uppfattningar lite grann emot varandra; från regeringen menar man att det helt enkelt inte fanns tid för det, medan oppositionen inte är helt övertygad om att så var fallet.

Utskottet konstaterar att det under alla omständigheter är värt att uppmärksamma de möjligheter till samråd som Utrikesnämnden innebär. Det kan inte ersättas av till exempel samråd med partiledarna. Möjligheterna till sekretess och tystnadsplikt är omfattande och antalet ledamöter är litet, så risken för läckor borde vara obetydlig. Det ska vara ett formellt samråd med protokoll och anteckningar som gör det möjligt att spåra för framtidens forskare på området.