Fru talman! I granskningsbetänkandet KU20 behandlar vi under avsnittet Vissa frågor om regeringens förhållande till riksdagen fyra ärenden, varav två rör regeringens samråd med EU-nämnden.

För att ge lite bakgrund är EU-nämndens roll att vara ett forum för samråd och information. Till skillnad från riksdagens utskott förbereder nämnden inga förslag till riksdagsbeslut. För att få en inriktning för hur Sverige ska agera i de frågor som ska behandlas samråder regeringen med EU-nämnden inför varje möte i Europeiska unionens råd. Ibland kräver pågående förhandlingar att samrådet sker på annat sätt än genom ett fysiskt möte, exempelvis över telefon, för att regeringen snabbt ska kunna få ett nytt mandat från riksdagen om förutsättningarna förändras.

Det är alltså EU-nämnden som ger regeringen mandat inför EU-förhandlingarna. Även om regeringen inte är rättsligt bunden att följa mandatet i strikt mening har konstitutionsutskottet tidigare fastslagit att regeringen endast får avvika från nämndens mandat om det finns mycket goda skäl för det.

Detta samspel mellan riksdagen och regeringen inom EU-arbetet är en minst sagt delikat balansgång som vilar på praxis, överenskommelser och etablerade riktlinjer. Varje år brukar konstitutionsutskottet få in anmälningar som berör just denna dynamik. Under den här granskningsperioden har alltså två sådana ärenden hanterats.

Det mandat som regeringen inhämtar från EU-nämnden omfattar både själva sakfrågan och det förhandlingsutrymme som finns, vilket för mig till ärendet kring landsbygdsministerns agerande i rådet i frågan om fiskekvoter.

Inför förhandlingarna i rådet framhöll Peter Kullgren att regeringens linje var att kvoterna för sill och strömming borde minska, detta trots att Sverige stod relativt ensamt jämte de andra berörda länderna i att ha en restriktiv hållning. Ministern betonade samtidigt vikten av att ha flexibilitet i förhandlingarna, eftersom rådet fattar beslut med kvalificerad majoritet och ett alltför strikt mandat riskerade att minska Sveriges möjlighet att påverka utfallet.

EU-nämndens ordförande noterade att det fanns enighet om målet att skydda Östersjöns fiskbestånd, medan diskussionen i nämnden främst rörde strategin för att uppnå detta. Samrådet avslutades med ett konstaterande av att det fanns stöd av en majoritet i EU-nämnden för regeringens linje.

I slutändan lyckades Sverige dock inte få igenom sin ståndpunkt om sänkta kvoter, utan rådet enades om att i stället höja kvoterna. Enligt landsbygdsministerns bedömning hade dock kvoterna blivit ännu högre om Sverige hade röstat nej till kompromissen, eftersom flera andra länder ville se väsentligt högre nivåer. Det är enligt mig ett misslyckande för det europeiska samarbetet snarare än en brist i landsbygdsministerns hantering av förhandlingen.

Att konstitutionellt granska något så finkänsligt som diplomati är svårt. Därför är det viktigt att utskottet fokuserar, vilket vi har gjort i det här fallet, just på den formella granskningen av ärendet och därmed undviker att komma med subjektiva bedömningar om förhandlingsteknik och utfall.

Konstitutionsutskottets slutgiltiga bedömning är alltså att landsbygdsministern agerade i enlighet med det mandat som hade förankrats i EU-nämnden.

När det gäller fångutväxlingen vill jag hänvisa till konstitutionsutskottets vice ordförande Louise Meijer, som höll ett föredömligt anförande om just det som jag kan instämma i.

I övrigt hänvisar jag till det skriftliga betänkandet.