Herr talman! Jag börjar där ledamoten slutade.

Jag delar helt uppfattningen att just första linjens chefer inom äldreomsorgen har alldeles för många medarbetare under sig. Det är också något som framgår i den rapport som Socialstyrelsen har tagit fram. I rapporten visar man att första linjens chefer i genomsnitt har 48 medarbetare. Det är dubbelt så många som genomsnittet på arbetsmarknaden. Här behöver förutsättningarna för cheferna bli betydligt mycket bättre så att de får möjlighet att utveckla, leda och stötta sin personal. Här behöver det ske en stor förändring.

Jag är inte helt säker på att det kommer att lösa problemet om man reglerar detta i exakta tal, men jag tror att det behöver ske ett mycket större arbete. Det behövs en större satsning inom den kommunala äldreomsorgen, och inte minst behöver man satsa på ledarskapsutbildning för första linjens chefer, men också för andra delar.

Jag brukar likna äldreomsorgen vid skolan, där man har en omfattande utbildning för rektorer, biträdande rektorer och så vidare – ledare inom skolans värld. Jag tror inte att någon av oss skulle vilja plocka bort den viktiga rektorsutbildningen, just för att det krävs så mycket inom en komplicerad organisation.

Men motsvarande utbildning finns inte inom äldreomsorgen. Jag tycker att detta är någonting som vi verkligen bör fundera på, för den situation som man har som första linjens chef eller som ledare inom äldreomsorgen i dag är inte hållbar. Det visar också tydligt de siffror som vi får från Försäkringskassan när det gäller sjukskrivningar inom offentlig sektor, särskilt inom kvinnodominerade yrken, där sjukskrivningarna är betydligt fler än vad de är inom andra områden. Det är inte hållbart.

Skulle vi få bukt med sjukskrivningarna och skapa en bättre arbetsmiljö och bättre stöd och stöttning för medarbetarna från chefens sida skulle vi inte ha samma kompetensbrist inom äldreomsorgen. Om fler orkar gå från deltid till heltid eller för den delen komma tillbaka från en sjukskrivning är inte kompetensförsörjningsproblematiken längre så stor. Det skulle dessutom öka attraktionskraften så att fler vill söka sig till dessa viktiga yrken.

När jag fick rapporten från Socialstyrelsen och siffrorna från Försäkringskassan gällande sjukskrivningar inom offentlig sektor tillkallade jag därför SKR, Sveriges Kommuner och Regioner. Det är de största arbetsgivarna och de som har de allra flesta av dessa medarbetare under sig.

Jag tillkallade presidiet. Men jag valde också att bjuda in ledande företrädare för regionerna som sitter i personalutskotten från politikens håll och även ledande kommuner – just för att diskutera vikten av att det nu är hög tid att vi tar på oss ledartröjan, alldeles oavsett politiskt parti, för att verkligen få bukt med arbetsmiljöproblematiken inom svensk äldreomsorg med också svensk offentlig sektor, som sticker ut markant när det gäller sjukskrivningarna.

Det gjorde jag då, och det är ett arbete som jag kommer att fortsätta med. De åtgärder som vi gör kommer sammantaget att leda till en förbättring av arbetsmiljön.

Vi pratade om skyddade yrkestitlar. Vi pratade om Äldreomsorgslyftets stora fördelar när det gäller att satsa på kompetensförsörjningen. Kommunerna har själva ett enormt stort ansvar för att utbilda sin personal men också att se till att det lönar sig att vara utbildad – att välja att gå en utbildning – och att man då kan göra karriär inom de här viktiga yrkena så att man ser en bred framtid.

Vi satsar på språkkraven för att förbättra arbetsmiljön. Vi har ökad medicinsk kompetens så att man kan jobba mer professionsövergripande och få hjälp och stöd i att göra bra bedömningar. Vi satsar på anhörigstödet. Men framför allt brinner vi för att förbättra arbetsmiljön inom dessa viktiga yrken.