Herr talman! I mina tidigare interpellationsdebatter med Nadja Awad har jag tagit upp många av de satsningar regeringen gör inom äldreomsorgen, både när det gäller särskilt boende och när det gäller hemtjänsten. Till exempel är skyddad yrkestitel för undersköterskor för att öka attraktiviteten för yrket och stärka kompetensen i detta viktiga yrke en viktig pusselbit i att få fler att vilja stanna kvar i yrket och att också attrahera fler. Det handlar ju i mångt och mycket just om kompetensförsörjningen och om bristen på kompetent arbetskraft.

Sedan regeringen införde möjligheten till skyddad yrkestitel den 1 juli 2023 har 127 000 undersköterskor fått sin yrkestitel. Detta är ett viktigt steg, och det är någonting som behöver lyftas fram. Fler kommuner behöver jobba aktivt med detta. Man ska känna både stolthet och att det man gör är viktigt. Det gör man, men att man också kan visa upp det tenderar att få fler att vilja söka sig till de här yrkena.

Nadja Awad nämner minutstyrningen, det vill säga ett tidsplaneringsverktyg. Det ryms också inom det kommunala ansvarsområdet. Regeringen varken kan eller bör lägga sig i om en kommun gör på ett visst sätt för att planera sin verksamhet.

Däremot kan jag konstatera att jag har gjort många studiebesök i olika kommuner. Vissa av dem har valt att använda sig av det här tidsplaneringsverktyget, medan andra har valt att inte göra det längre. Jag har träffat många kommuner där man menar att det funkar alldeles utmärkt att använda tidsplaneringsverktyget men också flera som vittnar om att det inte alls fungerar. I vissa kommuner där man valt att inte använda det fungerar det utmärkt, medan vissa kommuner har stora problem i alla fall.

Jag kan se att detta kokar ned till något som jag redan har varit inne på, nämligen ledarskap. När man använder ett verktyg i hemtjänsten som man är ense om och har ett ledarskap som är starkt – ett inkluderande ledarskap som ser och bekräftar medarbetarna och där medarbetarna får vara delaktiga i diskussioner om hur man ska planera, antingen det gäller vårdplanering eller schemaläggning – fungerar det alldeles utmärkt. Det har inte att göra med huruvida man har ett tidsplaneringsverktyg som innebär minutstyrning eller något annat system som är tillitsbaserat, utan det handlar om ledarskapet. Att satsa på detta blir därför en av de viktigaste uppgifterna för Sveriges kommuner framöver.

Jag delar inte heller alls den uppfattning som ledamoten uttrycker att bristen i äldreomsorgen är något som har vuxit fram nu. Den rapport som Socialstyrelsen nyligen presenterade visar faktiskt precis på motsatsen, och det är något som jag bara kan beklaga.

Det Socialstyrelsen visar i sin rapport om bristerna i arbetsmiljön är att det handlar om samma brister i arbetsmiljön som vi såg för 20 år sedan. Vi kan bara konstatera att detta är ett stort misslyckande och att vi inte på vare sig kommunal, regional eller statlig nivå har lyckats förbättra arbetsvillkoren inom äldreomsorgen under dessa 20 år. Detta är en läxa som vi har att lära sedan många år. Det finns mycket att göra på detta område, och jag återkommer gärna till det i nästa inlägg.