Fru talman! För bara några veckor sedan debatterade vi i utbildningsutskottet regeringens forskningsproposition, och då berörde vi ämnen som akademisk frihet och annat som brukar behandlas i det här motionsbetänkandet. Jag tänkte därför säga något kort om högskolan, på mer övergripande nivå, och sedan fördjupa mig lite kring studenternas hälsa och inflytande.

Jag vill börja med att backa tillbaka till riksdagens forskningsdag, som vi hade för någon månad sedan. I år fokuserade dagen på kunskap för framtidens arbetsmarknad, och jag tog med mig några saker därifrån.

En formulering som fastnade i mitt huvud var att vi behöver se hela vårt utbildningssystem som en nationellt viktig infrastruktur, alltså på samma sätt som vi pratar om vägar, järnvägar, försvar och så vidare. Utbildningssystemet är en nationellt viktig infrastruktur som vi behöver värna och vårda.

Något annat jag påmindes om var att det fortfarande finns de som tror att det är få personer som vill bli lärare. Jag brukar ofta säga att jag vill att fler ska drömma om att bli lärare, men det är en av de största utbildningarna vi har. Jag påminner om att detta är en utbildning som såklart kräver behörighet. Det stämmer dock inte att alla som vill komma in på utbildningen faktiskt gör det. Det här är ett av de populäraste yrkena att utbilda sig till; jag tycker att man ska ha med sig det, så att studenter och unga människor inte blir avskräckta från att sikta mot landets viktigaste yrke.

En tredje sak jag bär med mig från forskningsdagen är att vi behöver utbilda för kunskap, inte för specifika yrken. Det varnades för att vi blir för detaljerade och styrda inom högre utbildning. Grunden för detta är att vi inte vet vilka problem vi kommer att behöva lösa. Utbildning och högre utbildning behöver ge kunskap som vi kan använda för att klara av många olika utmaningar som vi ställs inför utan att vi under tiden vi läser eller forskar vet exakt vilka dessa problem kommer att vara.

Fru talman! Högskolans uppgift är att bedriva utbildning på vetenskaplig eller konstnärlig grund och utifrån beprövad erfarenhet. Högskolan ska också bedriva forskning och konstnärlig forskning samt utvecklingsarbete. I uppdraget ingår att samverka med det omgivande samhället för ett ömsesidigt utbyte och att verka för att högskolans kompetens kommer samhället till nytta. Det ska finnas ett nära samband mellan utbildning och forskning, och enligt lag ska studenterna ha inflytande över utbildningen och ta en aktiv del i arbetet med att vidareutveckla den.

Enligt högskolelagen är det också så att verksamheten vid högskolorna ska främja en hållbar utveckling som innebär att nuvarande och kommande generationer tillförsäkras en hälsosam och god miljö, ekonomisk och social välfärd och rättvisa. Det här är ett stort uppdrag. Jag vill lyfta fram att högskolorna har en enorm potential att utgöra en stark kraft i den här omställningen genom utbildning, forskning, samverkan och omställning av den egna verksamheten. Men precis som arbetet hos många andra aktörer i samhället behöver lärosätenas arbete med att främja hållbar utveckling intensifieras.

Nu ska jag fokusera på studenterna. Enligt lag ska studenterna alltså ha inflytande över högre utbildning, vilket innebär att studentkårernas finansiering behöver säkras. Som vi tidigare hört kommer den finansieringen att skäras ned om regeringen fortsätter att lägga fram budget i enlighet med de prognoser man tidigare har presenterat. På samma sätt skär regeringen ned på civilsamhället och på folkrörelser i övrigt. Den här finansieringen behöver säkras av regeringen, särskilt utifrån att studentkårernas uppdrag är lagstadgat.

Här vill jag också nämna studenters politiska engagemang. De politiska studentförbunden upplever stora svårigheter att bedriva verksamhet på lärosäten. De noterar att regleringen i högskoleförordningen tolkas på olika sätt. Nästan alla studentförbund har gjort gemensam sak och riktat sig till regeringen med uppmaningen att förtydliga att föreningsfriheten omfattar även politiska föreningar på olika campus.

Jag vill att lärosätena ska vara centrala platser för viktiga och svåra samtal som vi behöver ha i vårt samhälle. Om vi inte kan ta de debatterna och ägna oss åt den idéutvecklingen där, vilka andra platser ska detta då göras på?

Fru talman! Nästan oavsett hur man mäter ser man att studenter mår sämre psykiskt än genomsnittsbefolkningen. Som ett svar finns studenthälsan, men den är ofta otillgänglig. Utbudet är också väldigt ojämnt mellan lärosätena. Enligt en kartläggning har lärosätena mellan två och tio anställda per 10 000 studenter. Det är ganska stor skillnad, och det är verkligen inte mycket.

Det är inte ovanligt att studenter mår så pass dåligt att de får problem med studieresultaten. Uteblivna resultat leder till uteblivet studiemedel. Kanske förlängs studierna då med ytterligare en termin, om man ens fortsätter. Att må dåligt och ha svag privatekonomi kan bli en ond cirkel där den psykiska ohälsan och den svagare ekonomin förstärker varandra. Det är en stor vinst för både samhället och individen om man kan bryta den onda cirkeln. Psykisk ohälsa och avbrutna utbildningar innebär samhälleliga kostnader som vi kan förebygga.

Miljöpartiet menar att det behövs en genomgripande nationell kartläggning av studenters psykiska hälsa och av de olika vårdaktörernas ansvarsområden. Man behöver föreslå åtgärder för att det ska fungera bättre. I dag slussas studenter helt i onödan mellan studenthälsan vid lärosätena och primärvården. Det är viktigt att studenthälsan även kan inkludera bekymmer som inte är direkt studierelaterade och att man kan jobba förebyggande när det gäller suicidprevention. Vi vill också se att man kan remittera studenter vidare till specialistvård vid behov.

Jag vill också lyfta fram att högskolan har som uppdrag att det ska finnas en stark koppling mellan undervisning och forskning. Vi har haft ganska mycket forskningsfokus här under våren. I högskolelagen är det undervisningen som kommer först – sedan kommer forskningen, och därefter kommer sambandet. Jag tänker mig att lagstiftaren, alltså vi här i kammaren, har en poäng med just det.

Om vi i Sverige vill kalla oss en kunskapsnation av rang – vi vill ju ha Nobelpris, hör jag – måste vi se till att studenterna får tillräckligt med tid med skickliga lärare och forskare. Det duger inte att kalla sig kunskapsnation och samtidigt höra till de länder i Europa som har minst undervisningstid. Detta blir det inga Nobelpris av, om man inte har väldigt mycket tur. Jag ser dock gärna att det bygger på något annat än tur.

Fru talman! Avslutningsvis vill jag återknyta till inledningen. Vi behöver stärka utbildningarna och lita på kunskapen i sig. Den ska kunna användas på många olika sätt för att lösa problem som vi ännu inte känner till. Därför är det viktigt att högskolan får förutsättningar att bedriva högre utbildning och forskning på hög nivå.

Då behövs kopplingen mellan utbildning och forskning. Då behöver vi studenter som mår bra och har bra förutsättningar för sina studier, med bland annat stärkt studenthälsa. De behöver ha mycket kontakt med bra lärare och bra forskare. Studenternas inflytande behöver också stärkas, liksom deras plats i samhällsdebatten.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 23 om stärkt studenthälsa.

(Applåder)