Fru talman! Jag tänker prata allmänt om våra motioner när det gäller högskolan, men jag börjar med några ord om Riksrevisionens rapport om tredjelandsstudenter som avviker från studierna efter kort tid. Därför är mitt anförande lite längre än de övrigas. Jag ber om ursäkt för det, men jag vill riva av det här.

Både Riksrevisionen och Migrationsverket har tagit upp problemet med tredjelandsstudenter som kort efter studiernas påbörjan hoppar av dessa för att försvinna under myndigheternas radar. En del av avhopparna hamnar på den svarta arbetsmarknaden. Andra försvinner in i skuggsamhällets dimmor. Så kan vi självklart inte ha det.

Enligt Migrationsverkets rapport tjänar en del högskolor på den här illustra verksamheten. Men jag tycker att samhällets behov går före enskilda institutioners vinstintresse. Jag tar för givet att alla håller med om det.

Enligt Riksrevisionens senaste rapport, RiR 2024:21, är problemet relativt modest. Det är dock förvånande att Riksrevisionen i rapporten RiR 2023:19 målade upp en betydligt mörkare bild. Även Migrationsverket har målat upp ett betydligt allvarligare scenario. En förklaring till de olika bedömningarna vore på sin plats. Jag tror aldrig att vi kommer att få någon sådan, men i alla fall.

För tydlighetens skull är det självklart välkommet om problemet är så litet som möjligt. Vi vill inte ha problem. Men oavsett hur litet eller stort problemet är borde några självklara åtgärder genomföras:

Tillräckliga språkkunskaper i engelska ska vara ett krav.

Det ska vara tätare kontroller av studenterna.

Det ska införas en begränsning till att enbart läsa hela program.

Det ska finnas en överenskommelse mellan Migrationsverket och lärosätena om avbrottsrapportering.

Lagstiftningen bör ändras när det gäller att begränsa rätten att arbeta under studierna. Den är konstigt nog obegränsad för utländska studenter i dag.

Det är, vad jag tycker, ytterst rimliga krav, oavsett hur stort eller litet ovan beskrivet problem är. Det är vad vi kallar vanligt sunt förnuft.

Fru talman! Jag går över till övriga högskolan och börjar med några ord om svenska språket inom högskolan. Mycket av den litteratur som används inom högskoleväsendet finns inte på svenska. Då måste man helt enkelt använda litteratur på engelska. Och har man en bra och kompetent föreläsare som inte pratar svenska måste föreläsningen självklart hållas på engelska. Studenterna förutsätts också vara bevandrade i engelska språket.

Men om inte några av de skälen ligger för handen ska svenska språket användas i undervisningen på svenska lärosäten. Varför då? Vi ska vårda och utveckla svenska språket. Det är vårt modersmål, vårt officiella språk. Här vet jag att talmännen håller med mig med emfas.

Kanske ännu viktigare är att undersökningar har visat att förståelsen blir djupare i svåra ämnen om modersmålet används. Det spelar ingen roll hur bra man som svensk är på engelska; man uppnår aldrig samma djupförståelse på ett främmande språk, hur duktig man än må vara.

Fru talman! Jag brukar alltid ta upp jämställdhet och ska säga något kort om ämnet. Man kan inte kvotera och samtidigt ha meritokratiska principer, på samma sätt som man inte kan ha demokrati samtidigt som man har tjänstemannastyre eller militärstyre. Man måste ha antingen det ena eller det andra. Man måste välja.

Jag ska ge Vänstern en poäng här. Det kan finnas legitima skäl till att vilja ha ökad representation av en viss grupp. Jag läste för länge sedan om en högskola i norra USA som hade en underrepresentation av en grupp urinvånare. Samtidigt ville lärosätet upprätthålla den meritokratiska principen. Man undersökte varför nämnda grupp var underrepresenterad och kom fram till att gruppen hade en usel grundläggande skolgång. Det var inte konstigt att de blev underrepresenterade i högre utbildning, eller hur? Man startade därför ett långsiktigt, mödosamt arbete med att förbättra den grundläggande skolgången.

Det är ett legitimt och riktigt sätt att åtgärda problemen, tycker jag. Det tar mycket längre tid än att kvotera in olika grupper. Men det är det rätta sättet.

Fru talman! Jag yrkar bifall till reservation 5 i betänkandet om studenter som allvarligt missbrukar den fria högre utbildning vi har i vårt land genom att hota, utöva fysiskt våld eller systematiskt trakassera andra studenter eller lärare. De här studenterna ska stängas av för kortare eller längre tid.

Det finns redan stadgar i högskolelagen om avstängning av student, 4 kap. 5–7 § högskolelagen. Men nämnda paragrafer behöver förtydligas eller kompletteras och framför allt användas när det är befogat.

Den senaste tiden har vi fått rapporter, som jag vill påstå äger hög trovärdighet, om att rena maffiavälden skapat rädsla och oro på vissa lärosäten. Högskoleledningar känner press att ta vissa beslut på grund av rent pöbelbeteende. Många studenter kan nog betraktas som unga vuxna, men den riktiga vuxenvärlden har ansvar för att skapa en trygg och säker miljö för alla. Vi har yttrandefrihet och åsiktsfrihet i det här landet. Det gäller självklart också på våra lärosäten.

Jag menar att det är på våra lärosäten som studenter ska lära sig att möta andra åsikter än den egna gruppens. Många har svårt för det i dag. Jag tycker att det är en grundläggande demokratisk fostran som ska ske även på våra lärosäten. Om vi inte praktiserar den på våra högskolor, var ska vi då praktisera den?

Fru talman! En annan viktig fråga börjar uppmärksammas alltmer, men jag tror att vi inte har pratat om den förut här i kammaren. De senaste decennierna har det skett en allmän akademisering i vårt land och säkert i hela Västeuropa. I samband med den utvecklingen har kravet på forskningsanknytning blivit allt starkare. I de flesta fall är det en välkommen utveckling. Samtidigt har antalet lärosäten och utbildningsplatser stadigt ökat i vårt samhälle.

En annan trend som inte enbart är av godo är att professionsutbildningar i allt högre grad har lagts under högskolans tak.

De här utbildningarna skiljer sig från rent teoretiska utbildningar genom att de har viktiga praktiska moment, något som kan framstå som främmande på våra traditionella högskolor. Dessutom kan forskningsanknytningen i vissa fall bli en smula konstlad.

För att få så bra yrkesmänniskor som möjligt borde vi ersätta konstlad forskningsanknytning med mer praktisk kunskap. Vi måste också bedöma professionsutbildningarna på ett annat sätt än man traditionellt gör inom högskolan. En polisaspirant kan vara hur duktig som helst på teoretiska test men fullkomligt värdelös på själva yrket. Så kan vi inte ha det, mina vänner. Vi borde i vissa fall helt lyfta ut professionsutbildningar ur högskolan och återinföra särskilda utbildningsanstalter för vissa professionsutbildningar. Det är ju resultatet som räknas och inte en ideologisk tankefigur.

Till sist, fru talman, något jag snuddade vid nyss.

I mitt förra anförande här, angående forskningspropositionen, tog jag upp våra högskolors ansvar och uppdrag. Jag nämnde att våra lärosäten inte ska driva sin egen utrikespolitik samt att de inte ska styras av diverse aktivistgrupper.

Samma dag publicerades ett officiellt uttalande från vårt främsta universitet – det som borde vara vårt främsta universitet – som solklart gick långt över gränsen. Uttalandet var undertecknat av rektorn samt ordföranden i universitetsstyrelsen.

Många står här och talar fint om forskning, vetenskap och akademisk frihet. Men de orden betyder ju ingenting om man samtidigt utser personer inom högskoleväsendet på uppenbart politiska grunder, personer som i vissa extrema fall dessutom har en påtaglig och dokumenterad svårighet att skilja fakta från åsikter. Och hur ska till exempel en ordförande för en högskolestyrelse kunna stävja hotfull aktivism om han eller hon i princip använder samma retorik?

Vill vi verkligen göra något bra för forskningen och vetenskapen, mina vänner, ska vi sluta utse personer enbart på politiska grunder. Det här anser jag gäller både till höger och till vänster.

Med det får jag önska alla en trevlig sommar eftersom det är vår sista debatt.