Herr talman! De senaste åren har ganska många debatter präglats av uttryck som ”Vi har varit naiva” och ”Vi såg det inte komma”. Man såg inte migrationskrisen komma. Man var naiv inför integrationens utmaningar. Man såg inte gängkriminalitetens systemhotande framfart. Man var naivt ointresserad av fysikens lagar och av att det krävs stabil baskraft för att ett elsystem ska fungera.

Om politiken alldeles för mycket präglas av nästa val eller kortsiktighet, att vara reaktiv, blir det ganska dåligt. Tänk om vi hade valt en annan väg för vårt land tidigare. Tänk om vi kan välja en annan väg för Sverige nu.

Herr talman! Förra veckan fick Sveriges partier en ny chans att försöka tänka efter före – en möjlighet att agera nu i stället för att om några år i trångmål behöva agera i hast. Jag pratar om Sveriges vårdapparat. Den bygger på beslut fattade för 160 år sedan. Men det som var bra då är ett tydligt problem i dag.

Förra året larmade Cancerfonden om att den palliativa vården i Sverige skiljer sig tydligt från region till region. Det handlar om den vård man behöver när man vet att det inte längre finns något hopp om att kunna bli frisk. Exempelvis kan en patient som behöver specialiserad palliativ vård, alltså vård i livets slutskede, i hemmet få det dygnet runt i en region men inte i den andra. Inte ens i livets slutskede klarar Sverige av att ge alla människor samma värdiga omvårdnad. Det sägs att vi alla är lika inför döden. Men i Sveriges 21 olika regioner är vi inte lika ens inför döden.

Ulrika Årehed Kågström, Cancerfondens generalsekreterare, har sagt så här: ”Att så viktig vårdinsats tillåts fungera helt slumpartat är ett svek mot människor i väldigt utsatta situationer och ovärdigt ett välfärdsland som Sverige.” Hon använder alltså ord som slumpartat, ett svek och ovärdigt.

I förra veckan berättade Svenska Dagbladet hur cancerpatienter inte får vård i tid eftersom regionernas olika journalsystem inte kan kommunicera med varandra. Detta handlar inte om att flytta makten till Stockholm. Detta handlar om att flytta makten från regionpolitiker till vårdprofessionen och ge upprättelse för patienter.

Vi kristdemokrater har länge argumenterat för ett samlat statligt ansvar för vården. Vi är stolta över att vi i Vårdansvarskommittén har baxat andra partier ända hit – ända till insikten om att 21 regioner inte längre klarar av att leverera det som är Sveriges patienters, vårdpersonals och medborgares rätt och det de kan förvänta sig. Men där har kommittén stannat i tanken. I stället vill majoriteten av partierna fortsätta att fylla regionerna med de pampar som stött dem så starkt i denna kamp, i hopp om att inte behöva gå en ny rond med oss som har kvar vårt förstånd.

Utredningens underlag är tydligt. Det behövs för beredskapen och för en jämlik kvalitet i hela Sverige. Sverige måste orka gå hela vägen för att minska otydligheten i ett splittrat vårdsystem. Det är dags att se behoven i tid och sluta vara naiva.

Gudarna ska veta att Sveriges regering och Sveriges riksdag har försökt styra upp regionerna – satsat statliga miljarder på att korta köerna, inrättat prestationsbaserade statsbidrag, tecknat samarbetsavtal och hört regionpolitiker lova att de ska benchmarka och använda sig av best practice. Ändå tycks varje regionpolitiker övertygad om att man har best practice i den egna regionen. Ändå minskar inte köerna. Ändå har vi fortfarande inte ett sammanhållet journalsystem. Ändå kan den som är i livets slutskede inte vara säker på att få bästa möjliga vård. Graden av värdighet i dödens närhet tycks bero på ens postnummer.

Herr talman! Sverige förtjänar bättre. Det är upp till partierna att i valet nästa år förklara varför dagens system är bättre. Välj en annan väg! Det kan vi göra redan i dag.

(Applåder)

I detta anförande instämde Yusuf Aydin, Mathias Bengtsson, Hans Eklind, Cecilia Engström, Dan Hovskär, Ingemar Kihlström och Camilla Rinaldo Miller (alla KD).