Herr ålderspresident! Jag vill börja med att i likhet med Anders och Karin yrka bifall till reservation 19.

Jag minns ett studiebesök på en sprututbytesmottagning som jag var med om i början av våren. Det är faktiskt ett av de mer gripande studiebesök jag gjort.

Vi kom dit en tidig morgon för att vara där innan de som behöver sprututbytesmottagningens hjälp kom dit. Där fick vi möta personalen och följa med i den promenad som de som kommer dit i behov av hjälp vandrar. Vi började med att gå in genom en liten dörr, och sedan fick vi se de olika sprutor besökarna kunde få. Där skulle de också lämna de sprutor de hade använt. De fick även ta med sig, och fick instruktioner om hur de skulle använda, en specifik typ av nässprej som används för att rädda liv vid en överdos.

Det intressanta var att för många av de mest utsatta i samhället, de som lever med ett missbruk och som brukar vara regelbundna besökare, är det här den första förtroendebyggande kontakten de har med offentliga myndigheter. Sakta men säkert, när de återkommer, kan man ta steget vidare – prata med dem, kolla hälsostatus och fråga om de kanske skulle vilja ha hjälp att försöka ta sig ur sitt beroende.

Det kan vara en svår process, för flera av de här människorna har till exempel blivit avregistrerade från Skatteverket och har inte längre någon fast folkbokföringsadress. Att försöka få in en sådan person i vårdsystemet igen är en stor utmaning.

Första gången jag fick höra om begreppet samsjuklighet var när jag klev in i kommunpolitiken i Umeå och visste att en av de stora samhällsutmaningar vi har är problem med droger och kriminalitet. Jag försökte fördjupa mig i bakomliggande faktorer. Något som återkom väldigt ofta är just problemet med samsjuklighet, där personer med olika psykiska diagnoser eller besvär tenderar att självmedicinera med hjälp av droger – och där drogproblematik i sin tur kan ge problem med psykiska besvär.

Det är oerhört viktigt att vi går vidare med detta. Det är därför vi, precis som föregående talare, vill lägga extra press på att komma vidare med de förslag som Samsjuklighetsutredningen har presenterat och jobba för att få ett bättre och mer samordnat stöd för personer med samsjuklighet. Jag tror att det här är någonting som är viktigt för samhällsutvecklingen och de individer som drabbas. Konsekvenserna av att leva med den här typen av samsjuklighetsproblematik är nämligen förödande både för individen och för samhället.

Sjukvård är en fråga som berör många invånare, eller egentligen oss alla. Det är inte så konstigt, för någonstans följer sjukvården oss genom hela livet, i alla dess skeden – från det att vi föds till det att vi tar vårt sista andetag här på jorden.

Det är sjukvården som utgör tryggheten om olyckan plötsligt är framme. Det är sjukvården som räddar liv – eller gör sitt yttersta för att försöka göra det – om vi eller någon av våra anhöriga drabbas av allvarliga sjukdomstillstånd. Sjukvården finns också med i vår vardag när vi behöver hjälp med de mindre besvären, som urinvägsinfektion eller allergier, när vi behöver hjälp till barnen eller när ålderskrämporna börjar bita sig fast i kroppen.

Bakom allt det jag nämner finns de hundratusentals människor jag kallar vardagens hjältar. Det är människor som har valt att viga hela sitt yrkesliv åt att jobba inom vården och hjälpa oss med det som är allra heligast, nämligen vår egen hälsa. Det finns stora utmaningar med den svenska hälso- och sjukvården, men den bedrivs dag och natt. Dag och natt räddar sjukvården liv. Dag och natt sker det faktiskt operationer som går bra, och dag och natt finns där människor som får behandling och tillfrisknar. Det ska inte glömmas bort.

Vad är det bästa vi som beslutsfattare kan göra? Ja, det är att se till att ge vårdens medarbetare bästa möjliga förutsättningar att jobba och trivas i sitt arbete. De ska kunna ha inflytande och delaktighet och tillräckligt med kollegor för att inte bli utbrända.

Det värsta vi kan göra är det omvända – att fortsätta att förvärra situationen vad gäller personalbrist. Denna situation är ojämlik i landet, och i våra nordliga regioner är den redan ytterst ansträngd. Det värsta vi kan göra är att göra arbetsmiljön sämre så att de medarbetare vi har bränns ut och inte håller eller orkar hela yrkeslivet, så att de som utbildat sig till att jobba inom vård och omsorg väljer annat och så att personer som skulle vilja jobba inom vård och omsorg kanske rent av väljer att inte ens börja utbilda sig.

Det är helt avgörande att vi satsar på medarbetarnas villkor och på att få fler människor som jobbar i vården, men vi har ett stort grundproblem, nämligen underfinansieringen av den svenska sjukvården. Detta sätter käppar i hjulet, och det oroar mig enormt. Det försvårar för regionerna att göra det omställningsarbete de behöver göra. Det finns ju flera omställningsarbeten som behöver göras parallellt. Det handlar också om tillgången och omställningen till en god och nära vård. Det gäller att kunna förstärka och förbättra den och att jobba så att vi som patienter kan få en fast, kontinuerlig vårdkontakt, så att det känns tryggt för oss och så att vården blir effektiv.

Exempelvis i min region, Region Västerbotten, är det dock väldigt svårt att sitta och jobba med det svåra omställningsarbetet när det gäller kompetensförsörjningen och omställningsarbetet för en god och nära vård när man har ett prognostiserat underskott på nästan 1 miljard. Underfinansieringen är ett stort problem i den svenska hälso- och sjukvården.

Vården är inte jämlik. Trots att vi säger att den ska vara jämlik och ges efter behov är det inte riktigt så. Jag återkommer till att det är många i de nordliga regionerna som har väldigt långa avstånd till vårdcentraler. Här i Stockholms innerstad kryllar det däremot av vårdcentraler. Det är en utmaning.

Man skulle kunna tänka sig, precis som jag nämnde, att människor använder sig mest av nätläkare där avstånden är stora, men det är precis tvärtom. Nätläkare används mest där det är mest tätbefolkat. Det är rätt intressant. I Stockholm konsumerar man 40 procent mer vård än i andra delar. Det får mig att tänka på en person jag känner, som är läkare och jobbar på en vårdcentral i norra Sverige som ägs av en av de stora vårdkoncernerna. Denna person är frustrerad över att läkarna där inte riktigt kan möta de patientmängder som man vill ha. Han försöker förklara att människor där är sjuka på riktigt. Det är tuffare, och det handlar om andra besvär.

Det är alltså inte bara en fråga om prioriteringar, utan det handlar faktiskt också om var man lägger pengarna. Som jag var inne på i det replikskifte jag hade med Johan Hultberg ser vi att de största kostnadsökningarna gäller köp av tjänster från privata vårdgivare.

Vi har en utmaning med dagens system och med den marknad som har byggts upp. Miljöpartiet ser detta som ett problem och vill därför att vi ser till att få bort den nationellt påtvingade lagen om valfrihet – alltså etableringsrätt – inom primärvården.

Jag tycker att det är lite märkligt med Kristdemokraterna. Jag såg nyss en kampanj på bussen som handlade om att man ska satsa på vården och skrota regionerna. Jag har väldigt svårt för den typen av enkel populism. Som många talare här har varit inne på ser vi att den omorganisering man vill göra skulle vara tidernas största. Det finns inget stöd för att detta skulle ge en bättre och mer jämlik vård.

Samtidigt är man helt ovillig att ta tag i problem som bidrar till en ojämlik vård. Precis som när vi hade sjukvårdsminister Acko Ankarberg på besök och pratade om de vårdcentraler som anmälts till Ekobrottsmyndigheten vill man inte röra etableringsfriheten. I stället vill man satsa mer på administration, kontroll och uppföljning ute i regionerna. Jag kan inte tolka det som något annat än att man gärna vill ha mer administration och mindre vård. Det tycker vi givetvis är beklagligt.

Avslutningsvis vill vi från Miljöpartiets sida satsa på att få mer resurser till vården, satsa på att primärvårdsreformen faktiskt kan ske och ge regionerna förutsättningar för det samt satsa på alla de saker, till exempel återhämtningsbonusen, som skulle kunna bidra till att göra arbetssituationen mer dräglig för alla ovärderliga medarbetare.

Överläggningen var härmed avslutad.

(Beslut skulle fattas den 11 juni.)