Herr ålderspresident! Att debattera ett motionsbetänkande om vårdens organisation är ändå en av de intressantare politiska debatterna. Det beror på att det inom detta område finns två av de frågor som är partiskiljande inom sjukvårdspolitiken. Annars är det väldigt mycket konsensus, och vi finner varandra i dessa debatter.
Det replikskifte som jag hade förmånen att ha med Karin Rågsjö visar den ena av de ideologiska frågorna. Det finns vissa som hävdar att oavsett vilket problem vi har i den svenska sjukvården kommer vi att kunna lösa det om vi bara ser till att få bort de privata företagen och att bli av med de vinstdrivande. Då finns det gott om pengar till allting annat. Centerpartiet har inte den uppfattningen.
Precis som jag sa tidigare ser vi att det inte spelar så stor roll om katten är svart eller vit, så länge den fångar råttor. Många av de privata utförarna för med sig oerhört mycket positivt för den svenska sjukvården. Oavsett om det handlar om frisören, ett fotbollslag, sjukvården eller LSS är det väl aldrig någon som kan försvara att kriminella ligger bakom, att det bedrivs ren brottslighet eller för den delen att det som bedrivs har usel kvalitet – de har inte i sjukvården att göra.
Den andra frågan som också är politiskt intressant är hur man organiserar vården – om vi ska göra ett jätteexperiment i Sverige och helt enkelt förstatliga hela sjukvården. När det gäller detta har vi haft ett parti – numera två – som ser detta som lösningen på precis alla problem i sjukvården. Oavsett vad som lyfts i debatten kan man alltid få som svar att problemet minsann skulle lösa sig om vi bara fick sparka regionpolitikerna och om bara staten tog över verksamheten.
Det har därför varit en förmån, herr ålderspresident, att under två år kunna ägna ganska mycket tid till att riktigt gräva ned sig i den här frågan. Det har varit oerhört stimulerande och en väldigt bra diskussion. Inte minst har vi i utredningen – jag talar förstås om Vårdansvarskommittén – haft tillgång till alla Sveriges främsta experter.
I kommittén enades vi om att svensk sjukvård är fantastiskt bra, men vi har ett antal problem som vi måste hitta lösningar på. Vi har sedan suttit och vridit och vänt på frågan om huruvida ett förändrat huvudmannaskap är lösningen på kompetensbrist, bristande jämlikhet, bristande tillgänglighet, problem med finansieringen och ytterligare några områden som vi har fokuserat på. Vi har kunnat beställa vilka underlag som helst.
Det finns ett enda område där vi har sett att ett förstatligande skulle kunna lösa problemet. Det handlar om ojämlikheten vad gäller finanser. Sjukvården finansieras till 70 procent av den inkomstskatt som regionerna kan ta ut. Det är klart att Stockholmsregionen har en helt annan inkomstutveckling än vad alla de andra 20 regionerna har.
I Stockholm ökar inkomsterna väldigt snabbt. Det är det som gör att vi ser klyftorna mellan Stockholmssjukvården å ena sidan och övriga landet å andra sidan. Om vi hade en helt statlig sjukvård skulle vi de facto kunna ta pengar från Stockholmsregionen och skicka ut till övriga landet. Vi skulle få en ökad jämlikhet vad gäller finanserna.
Med det sagt finns det ett betydligt enklare sätt att göra detta på, herr ålderspresident, och det är att gå vidare med det förslag till kommunal skatteutjämning som ligger, för det bygger ju på att man utjämnar de ekonomiska skillnaderna. Men det har nog försvunnit långt ned i Regeringskansliets byrålådor, för det har vi inte sett skymten av.
När det gäller alla de andra områdena – den geografiska jämlikheten och köerna – har vi trots att vi har vridit och vänt på varenda sten inte kunnat hitta belägg för detta i forskning eller i komparativa studier där vi jämför oss med andra länder som har provat andra vägar.
Norge genomförde ett förstatligande under tidigt 2000tal. De har fortfarande mycket stora problem med ojämlikhet. Det är kanske inte så svårt att förstå beroende på att ojämlikheten till en väldigt liten del härrör från politiska beslut som är fattade i en regionledning. Den som gör sig mödan att läsa de 800 sidorna i bakgrunden kommer alltså att se att det inte finns några belägg för att man skulle lösa de stora problemen med kompetensbrist och så vidare genom att vända upp och ned på alltihop och skaka och hoppas att det blir bättre.
Vi har i utredningen dessutom fått en stor respekt för vilken jättelik omorganisation det här skulle innebära. Det handlar alltså om att föra 400 000 anställda till en enda statlig myndighet som kommer att ha underavdelningar och så vidare ute i nästan varje kommun. Man ska sedan samarbeta med den kommunala hemsjukvården. Detta skulle under en tioårsperiod, som en sådan här omorganisation tar att göra, innebära problem.
Vi kan ju bara titta på polisen, där man gick från 21 regioner till en enda statlig myndighet. Polisen säger själv att det tog tio år innan man hade ordning på verksamheten. Min förhoppning var, kanske lite naivt, att utredningen skulle ta fram ett underlag som visade om detta är rätt väg att gå eller inte.
Jag har i dag deltagit i ett seminarium, och alla som har läst det här ser också det någon sa om att det här väl var den sista spiken i kistan för dem som tror att det vore bra att kasta in svensk sjukvård i en jättelik omorganisation. Det kommer säkert även i kommande valrörelser att finnas de som har detta som svar på alla utmaningar i vården, liksom det nog kommer att finnas de som pekar på att om vi bara får bort de privata alternativen har vi löst alltihop.
Jag vill yrka bifall till reservation 19, herr ålderspresident, precis som Karin Rågsjö gjorde. Den handlar om samsjukligheten. Det är en väldigt liten omorganisation i förhållande till det andra vi diskuterar. Det handlar om att det primära behandlingsansvaret för människor med beroendesjukdomar ska föras över från kommunernas socialtjänst – det är helt apart att de har ansvaret för att behandla en sjukdomsgrupp – till regionerna.
Det kan tyckas vara en liten förändring, men jag har respekt för att regeringen tar frågan på allvar och inser att även denna förhållandevis lilla förändring är oerhört komplex att genomföra i Sjukvårdssverige. Man har tillsatt en samsjuklighetsdelegation, och jag har respekt för att man väljer att gå den vägen. Det är viktigt att det blir rätt redan från början, för den här väldigt utsatta gruppen får inte utsättas för några experiment.
Jag vill dock ändå yrka bifall till reservationen eftersom jag tycker att det vore bra om vi i riksdagen visade regeringen att vi har ögonen på den i den här frågan. Vi vill inte att regeringen drar det här i långbänk, för det krävs en snabb lösning även om det måste bli rätt redan från början.