Herr ålderspresident! Jag får väl citera en av lärofäderna inom den rörelse som Karin Rågsjö tillhör, Deng Xiaoping: Det spelar ingen roll om katten är svart eller vit så länge den fångar råttor.

Det visar ganska bra hur Centerpartiet ser på det här. Det är inte det att vi älskar privata vårdgivare, men vi ser att patienterna är väldigt nöjda.

När det gäller extrema vinster är det så att åtminstone i vårdvalet i Gävleborg får de offentligt drivna hälsocentralerna precis samma ersättning som de privata. Men de offentliga har svårt att behålla patienterna. De går back med hundratals miljoner kronor medan de privata snarast har tyngre patienter och dessutom lyckas få ekonomin att gå ihop. De är också mer populära att jobba hos bland vårdpersonal, så jag förstår inte problemet.

Då lyfter man ofta fram att det var någon patient som hade gått till en privat mottagning som dog efteråt.

Karin Rågsjö tar upp det jag ser som ett stort problem, nämligen att det finns kriminella intressen. Självklart ska vi göra allt vi kan för att hålla hög kvalitet och dessutom se till att röka ut de kriminella elementen. Men det är ändå ensidigt: Kvaliteten spelar ingen roll, vad patienterna vill spelar ingen roll, att personalen vill jobba där spelar ingen roll och att de inte kräver extra tillskott från regionen spelar ingen roll. Det handlar om att de absolut inte får gå med vinst – och har man ett företag som inte går med vinst finns inte det företaget kvar.

År 2004 kom en intressant vetenskaplig undersökning där man tittade på den sociala snedfördelningen av läkarbesök. Sverige hade då i princip en helt offentligt producerad mottagningsverksamhet. Vi var ett av de länder som hade den absolut skevaste fördelningen. Hos oss var det, om man raljerar, överklassen som sprang till doktorn medan man i andra länder hade en betydligt jämnare fördelning.

Det är inte så enkelt som att det bara handlar om att vi löser alla problem i sjukvården om vi får bort de privata.