Herr ålderspresident! När det gäller de sex utpekade områdena är åtta av åtta riksdagspartier överens om att man där behöver gå in med mer statlig styrning. Det är inget nytt, utan de senaste 20 åren har vi fått mer och mer statlig styrning av den svenska sjukvården – samtidigt som patienterna har fått mer och mer att säga till om.

Om det vore så enkelt att ett statligt ansvar för hela sjukvården skulle lösa de utpekade problemen med kompetensbrist, bristande tillgänglighet, bristande jämlikhet och problem med finansiering skulle de länder som har valt denna väg, exempelvis England, Norge och till viss del Danmark, inte ha dessa problem. Men kompetensbristen i England är betydligt större än i Sverige, och Norge, som genomförde denna resa för mer än 20 år sedan, har fortfarande exakt samma problem med bristande jämlikhet. Ett förstatligande har inte löst problemen. Däremot har man lyckats skapa en lång rad andra problem.

Om Sverigedemokraternas ledamot inte vill titta på Sis som exempel kan hon titta på tre andra och större förstatliganden i modern tid: Arbetsförmedlingen, Försäkringskassan och polisen – och antalet anställda inom polisen är en tiondel av antalet anställda inom sjukvården. Även om dessa är betydligt enklare verksamheter har förstatligandet inte varit den generella lösningen. Dessutom: Medan vi på 90-talet hade arbetsförmedling, försäkringskassa och polis på varenda liten ort har vi det efter förstatligandet knappt ens i residensstäderna. Resultatet av ett förstatligande av vården kommer alltså givetvis att bli en kraftfull centralisering.

Herr ålderspresident! Jag förstår ändå inte analysen. Om det nu har misslyckats med Sis och de andra verksamheterna, varför skulle då sjukvården bli bättre om man kastar in den i en sådan här jättelik omorganisation?