Fru talman! Hälso- och sjukvårdens organisation är rubriken på betänkandet som vi nu debatterar. Det är måhända en inte särskilt spännande rubrik, men betänkandet rymmer faktiskt både viktiga och ideologiska frågeställningar.

Ska valfriheten och mångfalden öka eller minska? Ska patientens ställning stärkas? Eller är det i stället politikernas makt som ska öka? Ska vi ha en centralstyrd hälso- och sjukvård eller en hälso- och sjukvård som formas regionalt nära patienter och medarbetare?

Det här är frågor som besvaras väldigt olika av riksdagens partier. Svaren formar partiernas politik och därmed i förlängningen utformningen av svensk hälso- och sjukvård.

Jag ska å Moderaternas vägnar försöka besvara dessa frågor och beskriva hur vi moderater vill utveckla den svenska hälso- och sjukvårdens organisation och styrning till gagn för den enskilda patienten. Just den enskilda patienten är utgångspunkten för den moderata hälso- och sjukvårdspolitiken. Patienten ska alltid sättas främst, och vårdköerna ska kortas. Därför är valfrihet och mångfald viktigt. Vi är övertygade om att mångfald är bättre än enfald. Både patienter och personal behöver ha rätt och möjlighet att välja och välja bort. Den konkurrens som uppstår mellan olika aktörer är vi övertygade om bidrar till innovation och utveckling, och den gör vården bättre och mer effektiv.

Fru talman! Vården måste bli mer effektiv. Att mäta produktivitet inom vården är förvisso svårt men klart är att kostnaderna ökar snabbare än produktionen. Det är ohållbart. Vi måste få mer vård för pengarna. Därför är regeringens inrättande av en särskild effektivitetsdelegation viktigt. Det ska vara en delegation som stöttar regionerna i deras strävan efter att jobba smartare. Viktigt och smart är också att stärka det förebyggande och hälsofrämjande arbetet.

Otroligt mycket lidande och enorma kostnader kan nämligen undvikas och förebyggas. Därför är jag glad att Tidöpartierna och den moderatledda regeringen prioriterar tidiga och förebyggande insatser och dessutom driver innovativa modeller i form av bland annat sociala utfallskontrakt för att möta folkhälsoutmaningarna.

Fru talman! Jag har haft förmånen att få ingå i Vårdansvarskommittén, alltså den statliga utredning som sedan hösten 2023 haft i uppdrag att analysera för- och nackdelar med ett helt eller delvis statligt huvudmannaskap för vården. Efter ett gediget och ambitiöst analys- och utredningsarbete står det för Moderaterna, liksom för ytterligare fem av riksdagens partier, klart att vården inte ska förstatligas.

De problem och utmaningar som svensk hälso- och sjukvård brottas med förklaras inte av dagens huvudmannaskap. Således är inte heller lösningen på vårdens problem och utmaningar att dra igång tidernas största organisationsförändring. Vad vinsterna av en sådan förändring skulle vara är högst oklart. Klart är däremot att riskerna med en sådan omorganisation är stora och att genomförandekostnaderna skulle bli mycket höga.

I stället för att ägna de kommande årtiondena åt att genomföra en enorm omorganisation behöver vi här och nu stärka patientens ställning och ta itu med de konkreta problem vi ser inom vården. Vi moderater vill att man som patient ska ha tillgång till en god och nära vård men också att man ska ha rätt att söka vård i hela landet. Vården behöver förmänskligas – inte förstatligas.

Att vården inte ska förstatligas betyder inte att staten kan luta sig tillbaka. Staten behöver ta ett större ansvar liksom utveckla och förbättra sin styrning i syfte att skapa en bättre och mer jämlik hälso- och sjukvård. Det har jag och Moderaterna påpekat och drivit länge. Och det kommer nu också till tydligt uttryck genom den moderatledda regeringens politik.

Ett av regeringens viktigaste reformarbeten handlar om att skapa en nationell digital infrastruktur och röja upp bland de många hinder som finns för att i ökad utsträckning och på smartare sätt nyttja hälsodata och digitaliseringens möjligheter. Konkret handlar det om att staten behöver ta ett strategiskt ansvar för vårdens infrastruktur och säkerställa att Sverige är ett attraktivt land för forskning och utveckling av nya läkemedel och behandlingar.

Jag är nu också väldigt glad över att alla åtta partier i Vårdansvarskommittén är eniga om att staten på ytterligare sex områden behöver ta ett större ansvar. I Vårdansvarskommitténs slutbetänkande föreslås att staten ska ta ett större ansvar för kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer, screening, rättspsykiatrisk vård samt luftburen ambulanssjukvård och luftburna sjuktransporter.

Tiden, fru talman, räcker inte för att jag ska kunna utveckla resonemanget bakom varje område, men låt mig särskilt lyfta upp kompetensförsörjningen.

En god kompetensförsörjning är helt avgörande för att göra vården bättre och för att kunna åtgärda de problem och brister vi ser inom svensk hälso- och sjukvård, nämligen bristande tillgänglighet med långa vårdköer och geografiska skillnader. Grundorsaken till dålig tillgänglighet eller geografiska skillnader är ofta bristande kompetensförsörjning. För att förbättra kompetensförsörjningen måste fler vilja både söka sig till och stanna kvar inom vårdens många yrken. Därför måste arbetsmiljön bli bättre. Det är inget som enkelt kan kommenderas fram från riksdag, regering eller myndigheter i Stockholm utan det kräver ett regionalt och lokalt arbete och inte minst ett gott ledarskap. Vad staten dock behöver säkra är en nationell samordning och dimensionering i utbildningen av hälso- och sjukvårdspersonal. 21 enskilda regioner har helt enkelt inte det nationella perspektivet utan det måste staten ta.

Fru talman! Vad som för mig och Moderaterna är glasklart är att staten inte bara behöver öka sitt ansvarstagande utan staten behöver också utveckla och förbättra sin styrning. Vi vet att statens styrning av hälso- och sjukvården i dag fungerar dåligt. Men lösningen är då inte bara att öka styrningen. Tvärtom är vägen framåt i mångt och mycket att minska styrningen men att styra bättre.

I dag träffas regionerna av en stor hagelsvärm av styrsignaler som kommer från den nationella nivån. Ytterst styrs regionerna av de lagar vi stiftar här i Sveriges riksdag, men sedan tillkommer mängder av andra styrsignaler. Det är styrsignaler som många gånger är på tok för detaljerade och för kortsiktiga. Staten styr med förordningar och föreskrifter, genom myndighetsuppdrag och överenskommelser med Sveriges Kommuner och Regioner samt inte minst genom budgetanslag. Anslagen utgörs till stor del av riktade statsbidrag som sällan fungerar särskilt bra. Statens styrning behöver bli smalare men vassare. Så skulle jag vilja sammanfatta Vårdansvarskommitténs förslag om hur statens styrning behöver förbättras.

Konkret pekar vi i kommittén på behovet av att ge regionerna långsiktiga förutsättningar och att statens styrning i större utsträckning ska handla om normering samt om kontroll, uppföljning och ansvarsutkrävande. Som moderat är jag glad att kommittén är tydlig med att riktade statsbidrag bara bör användas i undantagsfall liksom att patientens ställning ska stärkas och att det kan betyda nya sanktionsmöjligheter. För Moderaterna är det självklart att staten behöver kliva fram för att stärka patientens ställning. Som patient ska man få vård i tid.

Fru talman! Om inget oförutsett inträffar är kvällens debatt min sista innan jag lämnar uppdraget som riksdagsledamot för att i stället använda mitt driv och min kraft till att som kommunal tjänsteman försöka utveckla min egen hemkommun Tanum.

Jag har haft förmånen att få axla det allra finaste av förtroendeuppdrag, nämligen att vara riksdagsledamot i 15 år. Det har varit 15 otroligt spännande, utvecklande och utmanande år.

Under dessa år har det politiska landskapet ritats om. Och vi som land och vi förtroendevalda har fått hantera stora utmaningar och kriser. Klimatutmaningen, brexit, flyktingkrisen 2015, terrorism, coronapandemin och inte minst Rysslands illegala anfallskrig mot Ukraina är sådant som har präglat min tid här i riksdagen.

Fru talman! Jag förstår att det inte finns tid och antagligen inte heller intresse för att jag ska hålla en lång genomgång av allt som skett under min tid i riksdagen. Men låt mig ändå innan jag lämnar den här talarstolen säga några ord om riksdagen, eller demokratifabriken som jag ibland kallar denna fantastiska institution och arbetsplats.

Den centrala produktionsmetoden i demokratifabriken är att låta olika idéer, åsikter och förslag brytas mot varandra. Efter debatter, förhandlingar och utredningar ramlar så småningom beslut ut. Det är beslut om lagstiftning, om statens budget, om formandet av vår utrikespolitik eller om arbetet på EU-nivå. Besluten ska förhoppningsvis göra Sverige bättre.

Regeringsformens första och viktigaste bestämmelse är att all offentlig makt utgår från folket. Det är riksdagen, vi 349 ledamöter, som är folkets främsta företrädare, men vi ger makten att styra riket till regeringen. Att regeringen och dess myndigheter förvaltar den makten på bästa sätt har vi att kontrollera. Jag vill betona att den uppgiften är viktig för riksdagen.

Fru talman! Jag är enormt tacksam för det fantastiska förtroende som jag har fått. Att få tjänstgöra här i demokratifabriken i fyra mandatperioder är få förunnat. Även om demokratifabrikens maskineri maler lite långsamt kan jag ändå, nu när jag blickar tillbaka, konstatera att mycket har hänt under den här tiden. Jag har varit med och gjort det som alla vi som är politiskt engagerade vill, nämligen skillnad. Det har varit en ära och ett nöje, men det har också varit mycket uppoffringar och hårt slit.

Avslutningsvis vill jag rikta ett varmt och innerligt tack till alla ledamöter från samtliga partier. Jag vill också rikta ett varmt och innerligt tack till alla tjänstepersoner i Riksdagsförvaltningen, i parti- och utskottskanslier, alla lokalvårdare, servicetekniker, it-tekniker, vaktmästare, assistenter, fastighetstekniker, protokollsnotarier, utredare, kammarsekreterare och andra fantastiska medarbetare som uppbär olika roller men som gemensamt ser till att demokratifabriken fungerar och är välsmord.

Tack till er alla och tack för mig!

(Applåder)

I detta anförande instämde Thomas Ragnarsson och Jesper Skalberg Karlsson (båda M).