Fru talman! En organisation är aldrig så bra som dagen innan den sjösätts, innan det prydliga schemat i en organisationsskiss har prövats mot en mycket mer komplex verklighet.

Det gäller också för hälso- och sjukvården, även om det var länge sedan den organisationen var ny. Debatten i dag handlar om sjukvårdens organisation utifrån behandlingen av 160 förslag som skrevs i höstens motioner. Det är frågor som inte självklart låter sig sorteras in under en organisationsskiss.

Med anledning av replikskiftet nyss ska det nog sägas att det är lite märkligt att debattera förra höstens förslag om hälso- och sjukvårdens organisation veckan efter att Vårdansvarskommittén har lagt fram sitt betänkande om hur sjukvården borde vara organiserad i Sverige. Där tas också frågan upp om huruvida den inte borde bedrivas i statlig regi i stället.

Svaret på den frågan är, trots det vi nyss har hört här i kammaren, ett tydligt nej. Sex av åtta partier i riksdagen anser inte att lösningen på dagens problem och utmaningar i sjukvården ligger i att flytta beslutsfattandet från regional nivå till statlig nivå.

Anders W Jonsson redogjorde föredömligt för vad det skulle kunna tänkas få för konsekvenser att flytta sjukvården till statlig nivå. Vi socialdemokrater tror inte heller att staten är bättre skickad att sköta all sjukvård. En omorganisation skulle sannolikt lamslå sjukvårdens utveckling under lång tid och i sin tur förstås ge upphov till nya gränsdragningsproblem.

Vi delar dock kommitténs slutsatser att det finns områden där staten behöver ta ett större ansvar, inte minst när det gäller finansieringen av sjukvården och för att öka likvärdigheten över landet.

Det här är områden som vi socialdemokrater har med i våra förslag om hur sjukvården borde organiseras. Vi föreslår att de generella statsbidragen indexeras, alltså räknas upp automatiskt. På så sätt skyddar man statsbidragen mot inflationen och ger kommuner och regioner bättre och tydligare planeringsförutsättningar. Vi kallar det för att lägga en bottenplatta för välfärden, och det innebär att vi i vår budget för detta år hade 6 miljarder kronor mer i generella statsbidrag till kommuner och regioner än vad regeringen hade.

Vårdansvarskommittén pekar också på behovet av ett större statligt ansvar för bland annat kompetensförsörjning, läkemedel, vaccinationer och screening. Det ligger i linje med förslag som vi socialdemokrater har lagt fram. Bland annat har vi föreslagit större satsningar på sjukvårdens personal. I våra budgetmotioner för både 2024 och 2025 har vi avsatt 3 miljarder mer än regeringen till personalsatsningar. Vi tror att det behövs för att klara sjukvårdens utmaningar.

Vi tror också att mycket av lösningen på dagens utmaningar ligger i ett bättre samspel mellan staten, regionerna och kommunerna. Vi välkomnar därför att regeringen nu har tagit ett initiativ för fortsatt utveckling av en god och nära vård i den omställning som pågår för att primärvården ska vara patienternas nav i hälso- och sjukvården.

Den lagrådsremiss som regeringen presenterade i förra veckan ringar in några av de områden som kräver fortsatt arbete: fokus på rehabilitering, fokus på tillgång till rätt medicinsk kompetens dygnets alla timmar och fokus på både fysisk och psykisk hälsa i primärvården. Det är viktigt och välkommet.

Men det krävs mycket mer än så för att hälso- och sjukvårdens organisation ska bli bättre. Ska vi nå målet om en god och nära vård måste vi röja upp i den röra och bland de marknadsmisslyckanden som finns i svensk sjukvård i dag. Utgångspunkten måste vara att sjukvården ska finnas där den behövs och att den patient som har störst behov ska gå först. Men i dag är det i rätt stora delar av svensk sjukvård som privata vårdgivare har störst förutsättningar att göra vinst.

Vi socialdemokrater menar att regionerna bör ha större befogenheter att styra över etableringen av nya vårdcentraler för att säkerställa att hela regionens befolkning har tillgång till en god vård. Därför vill vi avskaffa den lagstiftning som innebär att vem som helst som vill starta en vårdcentral får göra det och dessutom får finansiering av regionerna för att göra det.

Vi har sett alldeles för många exempel på hur lagen om valfrihetssystem i primärvården har inneburit nya etableringar av vårdcentraler i områden där det redan finns gott om vårdcentraler och där tillgången till vård är god. Det sker på bekostnad av satsningar som skulle behövas i andra områden i en region eller i andra delar av sjukvården.

Vi menar också att privata aktörer som finansieras med offentliga medel bör ta en större del av det samlade ansvar som hälso- och sjukvård innebär. Vi vill att privata aktörer ska ha samma skyldigheter som offentliga att bidra till hälso- och sjukvårdens utveckling exempelvis vad gäller krisberedskap, forskning och utveckling och att erbjuda studenter verksamhetsförlagd utbildning. Det är inte rimligt att den offentliga vården ska ta hela det ansvaret medan privata aktörer kan fokusera helt på mer kortsiktiga vinster.

Vi har de senaste åren sett hårresande exempel på hur privata aktörer kan sätta vinst före god våd. I Dagens Nyheter har 19 kvinnor vittnat om brister i den gynekologiska vården och eftervården i Stockholm. Flera kvinnor har varit nära att dö.

Den senaste artikeln handlade om Catharina, som dog till följd av en så kallad sjukvårdsrelaterad olyckshändelse. Den upptäcktes inte av den vårdgivare som hade opererat. Trots att hon inte alls mådde bra skickades hon hem. När hon några dagar senare kom in till akuten var det för sent.

Artikeln i Dagens Nyheter handlar om en familjs sorg över en förlorad dotter och frustration över vårdens misslyckande. Men den handlar också om ett privat vårdvalssystem som har kapsejsat. Så här kan vi inte ha det i Sverige.

Vi behöver städa upp i röran. Men det behövs också en skärpt statlig kontroll för att komma till rätta med problemen. I det arbetet har Inspektionen för vård och omsorg en oerhört viktig roll för att säkerställa att såväl regioner och kommuner som privata utförare följer rådande lagar och regler. Ivo måste ha rätt förutsättningar för att kunna göra sitt arbete på ett bra sätt. Därför säger vi socialdemokrater att vi måste satsa extra resurser på att Ivo ska kunna göra just det.

Det handlar inte längre bara om att Ivo ska ha kompetens för att se till att vården håller rätt kvalitet. Det är oerhört viktigt, men Ivo måste i dag ha kompetens för att se igenom affärsupplägg från organiserad brottslighet. Ivo måste kunna granska verksamhet som drivs av kriminella aktörer i rent kriminella syften. Det är nämligen så den svenska sjukvårdsmarknaden ser ut i dag.

Det är inte klokt. Så här kan vi inte ha det. Patienter är inte kunder på en marknad. De är människor med olika behov av vård men med lika rätt att få sina behov tillgodosedda. Patienten med störst behov ska alltid gå först, oavsett var i landet patienten råkar bo.

Fru talman! Jag står bakom alla Socialdemokraternas reservationer, men jag vill här särskilt yrka bifall till reservation 7.

(Applåder)